"ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet."
I mötet framkom förväntningar på att en dialog skulle inledas mellan Svenska kyrkan, den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Romersk katolska kyrkan skulle påbörjas bland annat om kyrkosyn och ämbete. Men för att få dialogen till stånd borde några viktiga grundfrågor lösas. Frans Holin formulerade frågeställningarna stringent. Man måste göra klart "vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen."
Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?
Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).
Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.
Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.
Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.
Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?
Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).
Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.
Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.
Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.
