Kritiskt
tänkande står högt i kurs. Särskilt inom skolan, åtminstone på läroplanernas
papper. Här några vägledande citat ur läroplanen för gymnasieskolan där man
anger att eleverna ska kunna
”använda sina kunskaper som redskap för att
– formulera,
analysera och pröva antaganden och lösa problem,
– reflektera
över sina erfarenheter och sitt eget sätt att lära,
– kritiskt
granska och värdera påståenden och förhållanden, och
– lösa praktiska
problem och arbetsuppgifter…”
På
ett annat ställe i samma läroplan skriver man om elevers förmåga ”att kritiskt granska och bedöma det han
eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor
och värderingsfrågor…”
Till
sist några ord ur skrivningen kring samhällsvetarprogrammet i gymnasieskolan: ”Utifrån studier av samhällsfrågor ska
utbildningen ge eleverna möjlighet att utveckla ett vetenskapligt och kritiskt
förhållningssätt. I detta ingår att kunna avgöra om på-ståenden är grundade på
fakta och att kunna urskilja värderingar i olika typer av källor. Utbildningen
ska därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta information
med källkritisk medvetenhet”.
I
vårt samhälle fostras de unga till att vara kritiskt tänkande, värderande och
ifrågasättande. Men gång på gång ka de som tänker och skriver texter där det
finns kyrkokritik blir uppläxade för sin illojala och destruktiva inverkan. De
som avvisar kritiken mot kyrkan brukar kalla den illvillig, orättvis och försöka
placera den i en tradition eller ett kyrkligt läger som man tror sig kunna
utdefiniera utifrån någon slags majoritetsposition gentemot en kritiska
minoritet. Att de själva också är ifrågasättande och kritiska lägger de sällan
märke till. Skillnaden är att de nöjer sig med att kritisera kritiken.
Tanken
på en kritisk solidaritet med kyrkan tycks inte vara möjlig för dem som
kritiserar kyrkokritiken. Är man kritisk är man avståndstagande, tycks man förutsätta.
Min reaktion är att de som inte orkar eller gitter tänka särskilt kritiskt
kring sin egen kyrkas inriktning, dess styrning och ledning, dess organisation.
De
som är kritiska t ex mot handboksarbetet och hur det handlagts eller
centraliseringsprojektet som övertalande kallades Närhet och samverkan eller
som påpekar olämpligheten i sekulära organisationers inflytande över kyrkan
eller den fläckvis mycket omfattande bristen på tydlighet vad gäller tro,
bekännelse och lära får höra att de förstör och talar illa om kyrkan, att de borde
hålla tyst och istället glädjas över allt det fina som den kyrkliga apparaten åstadkommer. Så mycket är alltså det kritiska
tänkandet värt, det förhållningssätt som vi och vårt samhälle omhulda, som man
undervisar om och inkultureras i. Vi älskar kritik i teorin, men i praktiken
bör kritikerna tiga still för sämjans och den goda stämningens skull. Annars
kan ju människor få för sig at allt inte står väl till i kyrkan. Och något
värre verkar de som kritiserar kritikerna inte kunna tänka sig.
