Protesterna mot särbehandlingen av äldre börjar höras. Att regelmässigt karantänsätta äldre på hem som haft externa kontakter ifrågasätts också och har till och med hävdats vara olagligt när det pågår länge tider. Så lätt kan det som initialt hävdades vara omtanke bli till tvångströja och hinder för ett någorlunda normalt liv. Likabehandlingsprincipen, som kommuner lyder under, bör kunna gälla även äldre och trots att det pågår en pandemi.
När vi undantagsvis är ute på gator och torg är det vi som tycks ansvara för att rimligt tryggt avstånd hålls. Åtskilliga fotgängare går rakt fram och skyr knappast ens kollisioner med oss äldre. Det är inte ovanligt att trottoarer ockuperas av någon som bara står och hänger, ibland med cykel. Då styr vi utanför den parkerade armadan av bilar och tvingas ut i trafiken för att slippa närkontakt av smittsamma graden.
Med tiden har vi blivit skickliga genom att inte längre räkna med att kunna gå kortaste sträckan dit vi ska. Vi kryssar oss fram och får på så sätt fler steg på stegmätaren. Hälsofrämjande skulle man ironiskt kunna konstatera. Inte ens om vi bar bjällror om halsen skulle en del yngre masa sig undan och låta oss passera. Man vill ju inte själv anklaga alla i en viss ålder och göra sig skyldigt till lika allvarlig åldersdiskriminering. Nu vinglar vi som kraftiga snedseglare in och ut mellan bilar som kryssande mellan kobbar och skär. Måtte vinden mojna och gångvägarna en plats för alla.
