Två slangar har jag haft in i magen för att få varansamlingar, sk abscesser, sköljda. Efterhand har infektionen klingat av och nyligen drogs det sista dränaget bort. Det hann förstås inte gå en vecka inna det inte höll. Söndagkväll åkte jag till akuten med hög feber. Fick en infart i benet, armarna är körda för stickövningar, så att antibiotikan skulle kunna börja bekämpa den infektion som vuxit fram. Om den sitter i magen eller bara ytligt skall avgöras i morgon den 8/9. Först kontraströntgen sedan dialys. Därefter åter till Infektionsavdelningen som denna gång fått härbärgera mig, dvs låta mig bo där och få vård.
Min journal börjar bli lika omfattande som Luthers samlade verk. Läkare som träffar på mig säger att de ska läsa på lite vilket ofta tar flera timmar bara för att få en hastig koll på vad det är för en lustig gubbe som landat i en säng nära dom. Isöndags mådde jag rejält illa. Idag är det bättre. Blodtrycket har stigit från ett övertryck på 80 el 81 till 124 alldeles nyss. Fick mig att tänka på hur lågtrycket på väderleksrapporterna kan trängas undan av ett måttligt högtryck.
Hela sjukdomsförloppet sedan operationen den 17 september förra året förskräcker när jag tänker närmare på saken. Som människa, dvs en tänkande varelse, borde jag kunna dra några enkla slutsatser för något som skulle kunna bli en sjukdomens teologi. Ja, vad vore vi väl om inte sjukdom fanns? Kampen mot det sjuka för det friska är oftast aldrig (vilken ordkombination) enkel eller okomplicerad. Fråga mig, jag vet. Berg och dalbana har det varit, livsfara och medgång, ljusa dagar och några mycket svärtade. Men vi kämpar på, professionen och jag som patient. Just den här envisas med att vilja vara ett delaktigt subjekt och inte någon man beslutar åt över huvudet på.
