21 oktober 2023

Carl-Bertil Stenström

Pappa Carl-Bertil, CB kallad, började sin yrkesbana som mycket ung, i övergången till tonåren. Då fick han flytta hemifrån och blev bodbiträde och hjälpreda bl.a. i lanthandeln i Mästerby. Pappa ryckte in och fick börja på 6:e Skyttekompaniet på I 18. Om det berättar pappa: "En dag när det regnade som värst skulle vi åla över hela övningsfältet, och det skulle ske med full mundering-det betyder ränsel, gevär och kappa. Sedan blev det skjutning på banan söder om Kungsladugården. Mina första skott gick i vallen framför mig för jag kunde inte se någon tavla. ”Ta honom av banan för han är livsfarlig” sa Kapten. Det var de enda skott som jag avlossade i det militära.."

 Militärtjänst under mobiliseringen fullgjorde han som kock på mässen, eftersom kaptenen vid granskning av händer fann pappas händer utan sorgkanter.

Så småningom blev han bankkamrer på DBW:s sparbank och därefter konsulent på företagarföreningen. Till sist axlade han rollen som kommunalråd i Visby. Där gjorde CB en stor insats när de många små ö-kommunerna skulle bli en.

Redan som barn fick CB börja arbeta och förtjäna sitt eget uppehälle. Han startade i Stenkyrka någon gång 1929 när han var 12 år. Här nedan finns sådant som pappa själv skrivit om hur arbetslivet började för hans del. Nog längtade han senare att få studera, men det blev inte möjligt. Han fick gå en längre kurs i bokföring i Kristinehamn, bl.a. dubbel italiensk sådan, vilket grundfäste hans intresse för ekonomi och ledde till en kamrersbefattning i Arthur Perssons byggfirma i Visby. Senare gick han vidare till sparbanken. Här är pappas berättelse:

"I november fick jag bli springpojke hos John Jacobsson och hans sambo frk. Enström ute i Stenkyrka. Jag tror det var mamma som ringde och frågade. Jag packade en gammal resväska, som jag spände fast bak på cykeln. Så trampade jag iväg de två och en halv milen ut till den lilla affären som låg vid den stora vägen mitt för nerfarten till Lickershamn. Detta var början på arbetslivet. John var mycket snäll och ibland efter vi hade stängt affären gick han och jag ner till Lickershamn. Där var så mycket raukar och en liten hamn. Ett litet stycke upp från hamnen var det en stor rauk som hette Jungfrun. Jag hade aldrig sett något liknande så min förvåning var stor. 

Det var mycket backar upp innan man kom hem. Där ute lärde jag mig göra strutar, väga upp socker och gryn och lärde mig priser på alla varor. En kväll var det syföreningsauktion i kapellet, jag tror det var missionsförbundets kapell. Det var en alldeles förskräcklig tillställning, in kom en massa ungdomar som nog var spritpåverkade. De köpte portioner med kokta katrinplommon och grädde. Kärnorna sköt de fram på organisten, som var en gammal fröken. Eftersom jag var främling så vågade jag inte titta bakåt där ungdomarna satt. Det var nog inte så många nöjen på landet vid den tiden. Varorna fick vi ut med en buss med släpvagn. Den kördes av en kvinna som kallades buss-Hilda. John berättade att hon hade begär efter sprit. Att hon kom lyckligt fram var nog mer tur än skicklighet. I lön hade jag inte så mycket, men jag hade mat och logi och framför allt tärde jag inte på slantarna hemma. Till jul slutade jag för jag skulle göra första året i fortsättningsskolan. Jag skulle få bo hos Smitterbergs våra förra grannar. Förutsättningen var den att jag skulle arbeta på mornarna och kvällarna.

Uppstigning kl. fem. Gödseln från kor och hästar skulle köras ut på gödselstacken. Djuren skulle fordras så att allt var klart för mjölkning. Sedan blev det frukost omklädning och iväg till skolan. När jag kom hem från skolan var det likadant. Vi hade läxor och jag var så trött så jag kunde inte hålla mig vaken när jag skulle läsa."


Fortsättningsskolan varade inte så länge. Nu blev det till att söka nytt arbete. För att hitta en bra tjänst behövdes hjälp, och det fick han av pappa Oscar Stenström:

"Nu hade pappa talat med en handlare Gunnar Norrby i Bander, Mästerby. Familjen tillhörde Örebromissionen och fru Elsa var kanske lite överreligiös. Jag fick börja i affären som hjälpbiträde och fick en lön på 20 kr i månaden samt mat och logi. Det var en liten affär, men de hade allting att sälja. Där fanns naturligtvis matvaror som mjöl, socker, jäst smör, margarin, korv, ost, olika sorters torkad frukt, mandel både bitter och söt, jästpulver samt alla sorters gryner. Sill i stora tunnor, speciellt islandssill. Eftersom jag var den yngste i affären kallades jag naturligtvis för sillstrypare. Man tog upp sillen på ett galler så att laken fick rinna av, sedan slog man in den i mörkbrunt omslagspapper. Händerna kunde bli ganska fula av laken. I källaren stod silltunnorna och där fanns drickskaggar samt läskedrycksbackar. I affären såldes tyg av alla slag, arbetskläder och underkläder till både herr och dam. Det fanns även snörliv i alla storlekar så det fick bli ett ögonmått på damen för att föreslå rätt storlek. En del fruar ville naturligtvis inte handla av vare sig Gunnar eller mig utan Elsa fick oftast sälja till damerna. Vi sålde skor både dam-, barn- och herrskor. Trätofflor och gummistövlar likaså.

Där var alla sorters husgeråd, glas och porslin. En hel del byggmaterial såsom spik, skruv, cement och bårdskivor både hårda och mjuka. Det här förvarades ute i förråden. Där hade vi även en saltbod för grovt salt. I ett förråd hade vi alla sorters färg och oljor som vi sålde till målare. Uppe på affären var en vind och där hade vi även tapeter från Kåbergs. Däruppe stod de tunga sockersäckarna, bitsockerlådorna och toppsockret och olika kaffesorter i säckar. Risgrynen kom i 110 kilos säckar de skulle först trappan upp till affären sedan upp på vinden. De första åren orkade jag inte bära så mycket, men senare bar jag även dessa säckar upp dit. Inköpen gjordes hos grossisterna i Visby. De hade representanter som åkte runt till lanthandlarna och tog upp order på alla kolonialvaror.

Skor köptes av en resande från Kumla skofabrik. Husgeråd och porslin köptes av en resande som hade uppackning på stadshotellet i Visby. Samma var det med kläder och textilier. Till jul fick jag åka hem till Visby. Det kändes bra. Sedan måste jag ut till Roma och Smitterbergs för att gå sista året av fortsättningsskolan. Alrik skulle hugga skog någonstans i Sjonhem. Efter skolveckan var det att sätta sig på en höpåse och åka på en så kallad kälkrack upp i skogen. Jag fick hjälpa till med kvistning och sedan lastning av stockar. Vi hade mat med oss och kaffe i termos. Skönt att sitta vid elden och äta smörgås efter maten drack vi en kopp kaffe. Ingenstans smakar det så bra som vid en brasa i skogen, doften av kåda och röken från ris och grenar är ljuvlig. Skolan var intressant och vi lärde oss mer om bokföring. Då var man färdig med skollivet, men det var så mycket mer man skulle vilja veta, men jag hade ju ett arbete och det var mycket värt, när man såg all den arbetslöshet som rådde på Gotland.

Tillbaka till affären i Bander. Handelsresanden från fastlandet hade uppackning på stadshotellet i Visby. En grosshandelsfirma som hette Hagström från Norrköping sålde alla sorters husgeråd, glas och porslin. Mycket vackra saker fanns att köpa, men hela tiden måste man tänka på om det gick att sälja ute bland bönderna. När det lystes för Carin fick jag köpa en kaffeservis till billigt pris av den här firman. När varorna sen kom hem skulle de packas upp och prissättas. Gunnar hade gjort en finurlig kombination för att märka varorna med inköpspris. Den bestod av vinklar trianglar och punkter. Kunderna ville ibland pruta och då visste man hur långt ner man kunde gå så att man inte skulle förlora. Det var spännande att se hur mycket man kunde sälja på en dag. Till jul blev det väldigt stora dagskassor, som man låste in i ett gammalt engelskt kassaskåp. Att få förtroendet att räkna dagskassan och skriva in den i liggaren och sedan låsa affären och gå in till kvällsmål var en stor sak för en 13-åring."