Förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har märkligt nog kommit att bli en fråga om prestige. Det märker man på det snorkiga svar som kyrkostyrelsens presidium gav på det kyrkomusikaliska och kritiska brev som mer än 800 personer undertecknat. Tondövt kallade Barbro Matzols kyrkoledningens svar i sin utmärkta ledare i Kyrkans tidning.
Denna tondövhet lär inte upphöra för att några möten arrangeras här eller där. Om man redan från början har bestämt sig för att kartan är bättre och mera precis än verkligheten så hjälper några seminarier eller korta möten inte långt. Om misstron mot processen är så stor som brevet visar finns det bara ett bra recept: gör om, gör rätt!
En och annan teolog har muttrat den senaste tiden i mina öron. Tänk om präster och teologer hade samma driv och initiativförmåga som musikfolket! Det är väl därför många präster också undertecknat brevet. Vi är många fler som står bakom brevet utan att ha undertecknat det. Men som har fler och andra invändningar.
Det har funnits starka skäl att säga nej till massor av formuleringar och texter, till ord, varianter och passusar i förslaget. Med känsloord som snart skulle bli utslitna. Med en koncentration på oss själva, där människan med alla möjliga adjektiv tillåtits skymma tillbedjan och lovprisning av treenig Gud. En nedtoning, på sina ställen intill utsuddningens gräns, av syndens realitet. Därmed blir också frälsningen och försoningens nådefulla gåva otydlig.
Prestigen borde lämnas därhän. En ny handbok för Svenska kyrkan är för viktig för att man ska slå procentsatser från bearbetade remissvar i huvudet på kritiken. Gör om, gör rätt, är därför ett gott råd.
