Hur står människor ut med all den inkonsekvens och alla logiska genvägar som måste till för att hålla fast vid att politiska partier ska styra en av många kyrkor?
Det har i många sammanhang hävdats att tro och kyrka tillhör den personliga och privata sfären. Sedan motsäger man det genom att se till att partiet finns med och får makt och inflytande på att kyrkans beslutsnivåer.
Hur står man ut med de oklara beskeden om kyrkans verkliga uppgift?
Man påstår att partiet är religiöst och livåskådningsmässigt neutralt. Det avspeglas delvis i de kyrkopolitiska programmen som undviker att tala om tron och bekännelsen. Samtidigt tar man i partiets namn beslut om kyrkans tro och lära, som i fråga om nattvardsböner och syndabekännelser.
Och hur kan man godta det förmynderi som utvecklas för att säkra partiets framgång?
Det utövas genom att man inte tillåter de egna partimedlemmarna (som t ex anser att partipolitik inte hör hemma i Svenska kyrkan) att ställa upp för icke partipolitiska nomineringsgrupper. Dessutom avgör partiet vilka partimedlemmar som får stå på de egna listorna.
Kyrkovalsprogrammen talar inte om kyrkans förkunnelse och mission, om hur tron på Jesus skall ges vidare till fler. Istället handlar det om medlemskap som vore kyrkan en förening vilken som helst och då vill partiet se till att de icke aktivas röst ska höras. Men en kyrka är något annat och något mer än en förening där medlemmarna avgör alla frågor. I kyrkan handlar det också om att följa Guds kallelse och vilja och att vara Gudsordets tjänare och Jesu lärjunge! Kyrkans uppgift tycks i partiprogrammen vara verksamheter som är okontroversiella och trosmässigt lågprofilerade. En uppgift verkar då vara att täcka upp med diakoni och verksamhet där stat och kommun inte räcker till.
Detta knackas ner en dag då partipolitikens konfliktbenägenhet visas i alla sin prydno. Må kyrkan bevaras från att partiernas överdrivna självbild och bristande självinsikt ska fortsätta styra där trons liv ska levas...
