Kan det bli tydligare. Någon styr cykeln och en annan åker med? Att stirra in i sin äldre broders kortbyxor är inget konstigt. Det var priset man fick betala för att alls få åka med när det bar av. En tvåjhjuling, betänk det! Det skulle dröja länge innan man själv fick byta trehjulingen mot en tvåhjuling. Så pakethållaren blev lösningen. Man for fram genom tillvaron. Mellangatan väntade på oss!
Ser du förresten fönstret i bakgrunden med alla sina små rutor? Det var där vi bodde i vår barndom. När vi blev något äldre och större spelade vi tennis på gården. Först lyckades vi slå hål på rutorna till vardagsrummet.
Strax därefter forcerade vi en av de många små rutorna i bakgrunden. Det var då den ädla modern kom rusande ut på gården med svart blick. Hon visste naturligtvis vilka förövarna var. Väninnorna kunde inte begripa hur dålig pli det var på de rödhåriga små gossarna. Men kaffekalaset därinne hade bara tagits upp på nytt så krossade en välslagen smash ännu en ruta.
Vi stack. Så när den ilskna modern dök upp var vi redan på bakgården och på väg ner mot Donnersplats. Vi kom hem sent på kvällen. Långt efter läggdags. Marsch i säng, hette det då!
Men jag tänker att det fortfarande finns tillfällen i livet där man tvingas sätta sig på pakethållaren om man alls vill få åka. På en röd hoj. Ska det behöva vara så?
