Vore jag forskare vet jag vad som borde undersökas: kyrkkaffets betydelse för en församling. Det finns nästan inget mer uppskattat, omtalat och förtalat än kyrkkaffet. En stund för gemenskap och samtal efter en högmässa? En skvallercentral där rykten utbyts och sprids? En stund för inbördes beundran och avgränsning mot andra?
Det som sker vid andra möten människor emellan kan också äga rum vid ett kyrkkaffe. Varför skulle just den stunden vara helt annorlunda? Att den är värdefull för många är höjt över alla tvivel. De som inte dricker kyrkkaffe efter församlingens huvudgudstjänst och låter människor ila hem var och en till sitt går miste om något oerhört värdefullt. De missar chansen att lite närmare lära känna varandra för att på så sätt bygga och stärka gemenskapen i församlingen.
Visst förekommer det att där uppstår kotterier, grupper som alltid håller sig till varandra. Men där finns också en stor öppenhet för nytillkomna och tillfälliga besökare som sällan blir sittande för sig själva. Åtminstone om jag utgår från de kyrkkaffen jag känner till och deltar i. De behöver inte vara överdådiga som en kaffebjudning hemmavid, som på vykortet här intill. Enkelhet räcker långt!
Kyrkkaffet är en stund då åldrarna blandas! Och en stund då det officiella skalet av yrkesidentiteter, titlar och positioner tycks sakna betydelse. Alltid finns det något att språkas vid om. En predikan kanske. Något teologiskt intressant. Den gångna veckans upplevelser och vedermödor. Den höga ljudnivån. Vädret. Och alla möjliga händelser som sipprat in i nyheterna...
Ett kyrkkaffe får kosta pengar! Självfallet ska vi som dricker det betala för det som serveras. Om någon inte har råd just denna gång får vi andra rycka in och i tysthet täcka upp. Sådant går alltid att lösa för att inbjudan ska kännas vara öppen och vid. Så gå på kyrkkaffet kära vänner och missa inte chansen att lära känna några av dina medmänniskor! Till sist: hurra för kyrkkaffet!
