I mitten på januari besökte jag transplantationsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala för en njurbiopsi. Då blev jag påmind om det som hände 1996. En sköterska som rullade iväg mig till röntgen för själva undersökningen pratade med mig. Hon hade varit engagerad i ett forskningsprojekt där jag deltog. Vi skrattar fortfarande åt dig här, sa hon efter en stund. Visst var det du som åkte ifrån donatorn när du skulle hit?!
Visst var det lite speciellt den där morgonen när det till sist blev avfärd till Uppsala för transplantationen- Redan tidigt hade donatorns mor bakat bullar. Tack vare dem skulle vi kunna stanna och fika med hembakat bröd längs vägen någonstans. Bakverken skulle avhämtas och därefter skulle donatorn med make plockas upp. Jag körde till donatorns mor och vi tag tacksamt emot bullarna. Strax därefter körda jag ut på motorvägen och drog iväg. Men, ropade min fru, har du inte glömt något nu? Visst hade jag det. Donatorn och hennes man! Längtan efter att få det hela gjort var så stor att jag glömde det viktigaste.
Det föresvävade mig ett kort ögonblick att man kanske kunde seriekoppla bullarna, men nej, det var till att återvända och hämta paret. Förutan donator ingen transplantation.
På denna blogg har genom åren ett och annat skrivits om njursvikt och donation:
Här är några av artiklarna.
Dessutom har andra berättat om den här vändonationen:
Här återger Yes2Life berättelsen om donationen och min transplantation
Här berättar Elisabeth Sjögren om donationen
