Vem har "släppt in" religionen?

Min artikel i Nerikes Allehanda fick idag en replik från Anders Hesselbom. Han försökte bemöta mina synpunkter om att kyrka och religion inte kan reduceras till någon privat sfär. Han skriver bland annat:
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.

Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?

Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.

Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?

Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.

Nåd, förlåtelse och frälsning

Läser i Kyrkans tidning att syndabekännelsen kan komma att bli ett valfritt moment i förslaget till ny handbok. Blir det så bäddar man i Svenska kyrkan för att trevlighetsreligionen får breda ut sig. Varmt och gott och total tolerans? Gulligt och gott?

Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.