Kyrkan måste våga vara
politisk, har Svenska kyrkans biskopar hävdat genom åren. De har gjort det i
polemik med starka politiker som menat att kyrkan ska hålla på med det andliga
som om andligt liv gick att klippa loss från samhälle och politik. En kyrka kan
inte reducera sitt engagemang till ett konstgjort och inskränkt andligt
reservat. En kristen kyrkas tro och lära leder till engagemang och handling i
världen.
Svenska kyrkan ska inte vara
partipolitisk, har även partiföreträdare påstått. Det märkliga är att
partifolket inte dragit den logiska slutsatsen och agerat för att skilja kyrkan
och partipolitiken åt. Istället har man tonat ner det anstötliga i att politiska
partier, för närvarande S, C och SD, finns representerade på kyrkans alla nivåer.
Kyrkans biskopar borde ta bladet från munnen. Förklaringen till deras halvkvädna
visor är nog ett beroende och en sammanväxt med systemet, kringskurna och
avlövade (till exempel chefs- och ledarskapet för kyrkans vigningstjänst) som
de är.
Särskilt Arbetarpartiet
Socialdemokraterna har ett dominerande inflytande på Svenska kyrkans
ställningstaganden. Partiets företrädare sitter på majoriteten av kyrkans
ledande förtroendeposter. Partiet är det största i kyrkomötet och har
framskjutna poster i stiften (förste vice ordförande i 7 stift och andre vice i
4). Övriga partipolitiska grupper har tagit ett steg tillbaka men har
fortfarande partikopplade namn. De borde ta fler steg i rätt riktning.
Talet
om kyrkan som politisk flyttar fokus från konflikten mellan partiernas
inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses
som politisk är det en obegriplig begränsning att den står under inflytande
från samma politiska krafter som kyrkan ska kunna opponera mot. Det är
stötande att partier som i riksdagen stiftar lagar och styr i stat och kommun
har makt över Svenska kyrkan. Det hindrar kyrkan att vara en fri politisk kraft.
Först som oberoende av det politiska etablissemanget blir Svenska kyrkan en
självständig aktör som kan agera fritt med evangeliet som inspiration.
Stötande
är också att alla förespråkare för den sekulära staten aldrig fullföljer resonemangen
och hävdar alla trossamfunds rätt att fritt och utan inblandning forma sin framtid.
Det är inte möjligt så länge som religiöst neutrala politiska partier skiftar
kappa vid kyrkporten och blir ”kristna” för en stund för att kunna bibehålla
sin makt. Partierna deltar gladeligt, utan insikt om det problematiska med sitt
beteende, till exempel i beslut om kyrkohandbokens nattvardsböner och
syndabekännelser. Men så snart partierna träder fram i andra sammanhang lämnar
de kristen tro långt bakefter.
Genom
åren har många förnärmade partipolitiska representanter i kyrkan replikerat att
de minsann är goda kristna. Må så vara, men det är partierna S, C och SD som
ställer upp i kyrkans val och på partimöten avgörs gruppens ställningstaganden.
Många partiföreträdare är engagerade i kyrkan tack vare sitt parti och om
partiet drog sig tillbaka skulle ett antal valda förmodligen också göra det.
Vilket antyder att partiet är det primära och kyrkan ett medel för andra
syften. Men lämna det personliga och betrakta systemet med partier i kyrkan.
Det är i ett modernt samhälle en orimlig modell.
Partierna
förklarar aldrig varför Svenska kyrkan, fri från staten och ett trossamfund
bland andra, som enda kyrka ska njuta partiväsendets påstådda välsignelser. De
historiska skälen håller inte längre. Svenska kyrkans storlek och rikstäckning,
eller dess stora rikedom och kulturella arv, är inte tillräckliga skäl för
partiers inblandning i kyrkan. Berättar man för lutheraner eller anglikaner
från andra länder om partipolitiska företrädare i Svenska kyrkan frågar de om
det är sant. Så otroligt och otidsenligt ter sig systemet för dem.
Partiledarna
borde förklara varför deras partier biter sig fast i kyrkans organisation. Anser
de att modellen är så bra och skänker demokratisk legitimitet åt kyrkan och
garanterar dess folklighet? Varför erbjuds systemet inte genast till den
katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?! Naturligtvis för att
inget annat samfund oberoende av religion skulle tillåta en sådan inblandning!
Modellen skulle direkt avfärdas som otillbörlig och stridande mot
religionsfriheten.
Partiernas
inblandning i Svenska kyrkan bör upphöra. Det är en livsavgörande fråga för
kyrkans framtid. Kyrkans Herre är den vars vilja alla förtroendevalda, anställda
och medlemmar bör söka och följa. Guds ord och kyrkans tro, bekännelse och lära
går före alla slags politiska partiprogram!
Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning.
