Att säga sanningen...

Att säga sanningen, hur gör man det? Sanningssägare är för all del inte alltid så uppskattade. Tvärt om. Ogillade och avskydda kan de bli eftersom de petar i sådant som kan bli obehagligt. Hela sanningen och inget annat än sanningen - the whole truth and nothing but the truth, som vi hört i otaliga amerikanska TV-serier. Därtill ett: so help me God! Sanning och Gud hör oftast samman. Många minns budet att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa, även om de gamla stentavlornas uppmaningar mestadels tycks bli inbäddade i glömska. Inför Gud borde lögn och förtal alldeles falla bort.

Sanningssägeriet kan bli ett skydd mot egna brister eftersom det är enklare att säga "sanningar" om andra. Ty allt som tycks glimma likt en sanning har inte mycket med sanning att göra.  Att säga det direkt till den det gäller tycks dessutom vara en aning svårare. Att vräka ur sig något förklätt till sanning, det är min erfarenhet, blir snart till både ånger och ursäkt.

Att tala sant är viktigt när normer och värden vacklar, vittrar och vaporiseras! Och samhälls- och kyrkokritik kräver ett sökande efter sanna svar på kriser och bristtillstånd. Sedan händer det att sanningar om det alldeles vardagliga blir till aforismer. I morse hörde jag detta vid frukostbordet: man hinner knappt hit, så sitter man här! Så sant som det är sagt.