Gatubarn söker sig till kyrkan, skriver Bert Stålhammar i Nerikes Allehanda. Stålhammar är professor i pedagogik och trots pensionering mer verksam än någonsin. Han har de senaste åren publicerat flera mycket intressanta böcker om ledarskap i kyrka och skola.
Stålhammar återger vad diakonen Hans Bratt Hernberg berättar i ettans morgonsoffa om en kväll när Klara kyrka i Stockholm skulle stängas. Då satt där ett par häftigt gråtande barn på en bänk längst ner. De var åtta och fem år gamla och hade ingenstans att ta vägen för natten!
Stålhammar ger ett av de mest vägande argumenten i diskussionen med de högljudda och teoretiskt lagda humanist-ateisterna. Han skriver: Trots alla vackra politikertal om de svaga och små i samhället sitter det således även i dag gråtande småbarn utan hem i en kyrkbänk och vädjar om hjälp. Nog är det en välsignelse att Sverige fortfarande har öppna kyrkor som erbjuder gemenskap och trygghet. Inget av barnen hade förmodligen tänkt sig att söka hjälp hos humanisterna, RFSL, Afa, ett politiskt parti eller någon annan populär postmodern rörelse. Det var kyrkan som gällde.
Ateisterna kan tala och gör det gärna. Men vad gäller solidaritet i praktiken har de inget att erbjuda i jämförelse med kyrkor och samfund. Därför blir den vassaste invändningen mot aggressiva ateisthumanister kristen tro i praktiken.
Den erfarne skolledaren Stålhammar ger i sin artikel även socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog en åthutning. Han fortsätter: Det är tragiskt och intellektuellt ohederligt att majoriteten av dem som har tillträde till den offentliga arenan ständigt demonstrerar både okunnighet och fientlighet mot kristendomen. Nu har som bekant Marita Ulvskog som knappast är nyansernas mästare gått ut i medierna och kallat religiös friskolor för barnfängelser. Men eftersom den svenska skolan i kommunal regi inte lyckats leva upp till läroplanens målsättningar om stabil värdegrund förvaltad av kristendom och humanism, så söker engagerade föräldrar ofta ett bättre alternativ för sina barn.
Kampanjen mot kristen tro och religiösa friskolor går dock bet. Många av barnen i de religiösa friskolorna kommer faktiskt från hem utan någon kyrklig tillhörighet. De får något i dessa skolor som är en bristvara i det ordinarie skolsystemet. Stålhammar: På frågan varför de väljer en religiös friskola, svarar de ofta att de vill att deras barn både skall få bra kunskaper och också få lära sig en livshållning som innebär ansvar inte bara för den egna personen, utan också för ”nästan”. Om nu någon i dagens samhälle kommer ihåg detta begrepp.
Håll med Stålhammar om att både religiösa friskolor och öppna kyrkorum fyller ett behov i samtiden. Här är min mening: Alla (som inte tänker som ateisthumanisterna och Marita Ulvskog) borde entydigt och kraftfullt kräva ett ökat öppethållande!
