Regelbundenhet är en oerhörd tillgång. När något återkommer så pass ofta och förutsägbart att man kan lita på att det sker, det ger trygghet. Då måste man inte studera annonser eller rådbråka internet för att veta om något alls ska ske. Påståendet kan gälla allt ifrån möten med studiecirklar eller idrottsevenemang. Men eftersom det står på denna blogg handlar det, förvånande nog, om gudstjänster.
Ska en gemenskap byggas och bestå är det en självklarhet att tiden för sammankomsterna är någorlunda förutsägbara. Förloras regelbundenheten blir det orytmiskt, det flackar och flimrar. Framför allt blir det svårare att alls veta om något blir av.
Den lokala församlingsgemenskapen bygger på återkommande och regelbundna möten. Då fungerar det inte om tiderna och stunderna förändras så att gudstjänster och sammankomster istället äger rum lite när som helst. Orken och lusten utarmas, tillhörighetens försvagas. Den som vill bygga församling behöver därför kunna och förstå hur gemenskap odlas och bibehålls. Församlingsbygge utan insikt i gruppers psykologi blir till prövningar och hinder istället för underlättande och gynnande.
Kyrkoåret är i sig ett åskådningsexempel på denna förutsatta och nödvändiga regelbundenhet. Det har sagts förut och det tål att sägas igen att det blir en knepig påsk om den består av Palmsöndag och Annandag Påsk. Det blir disparata promenader: intåg och Emmausvandring. Eller om den erbjuder Långfredag men inte uppståndelsens Påskdag. Lidande, död och sorg vänds inte i tro och seger. Sammanhanget upplöses och går förlorat. Av en hel bild blir det postmodernistiska skärvor. Vilket borde undvikas så långt det bara går...
