Berättelsen om en njure 2

Den familj vi som nyinflyttade lärde känna under mitten av 1970-talet hade blivit mer än en ytlig bekantskap. Familjemedlemmarna blev mycket nära vänner. Eftersom ingen möjlig donator fanns i min familj eller släkt så handlade det nu om andra alternativ. Frun i vänfamiljen hade dock noga följt min sjukdomsutveckling och när hon fick höra att det började dra ihop sig tog hon initiativ till att undersöka sig och sina värden. Efterhand klarnade det att hon både kunde och ville donera. Det skulle i så fall, om läkarna och sjukvården i Sverige tillät det, bli den första transplantationen i Sverige där en icke besläktad vän utanför familjen fick donera.

Hälsan stod mig bi och jag kunde arbeta fram till hösten 1995. Men i september gick det inte längre. Då blev jag hastigt sämre. Varje dag började med illamående och huvudvärk. Blodtrycket var oregerligt och högt. Så jag fick en vecka att avveckla jobbet på varefter jag skulle läggas in på sjukhus för att få en kateter i hjärtat. Planerna att hoppa över dialysen och gå rakt på transplantationen grusades.

Dessutom hade vi tänkt att jag skulle kunna använda mig av påsdialysen. Eftersom jag jobbade i Stockholm och bodde i Örebro skulle tillvaron annars bli rejält komplicerad. Om möjligt ville jag på något sätt få fortsätta arbeta.

Jag gick på studiebesök på dialysavdelningen i Örebro. Av det minns jag faktiskt ingenting mer än att apparaterna var blå och blodet rött. Det kändes som om jag trampade över en gräns och kom människorna som låg i sängarna för nära. Visst var det en förberedelse för mig, men visst var det väl deras rum. Kanske hämmades jag av alla slangar som det rann blod i och apparater som snurrade, fläktar som susade och pumpar som suckade. 

Personalen vandrade vänligt runt i rummen med vad som verkade vara fantasifull operationsutrustning. De stack, mätte och hade sig. Ändå klev jag fram och hälsade och tittat intresserat - men begrep noll. Informationen försvann någonstans bland alla bakgrundsljuden. Det fanns där runt omkring och gick rakt igenom mig.

Efteråt var jag som bedövad och osäker på vad jag hade varit med om. Men jag minns att jag var där och något av det jag såg och hörde tog tydligen loven av allt det andra. Eller kan det ha varit så att hjärtat bultade så högt och stressnivån var så extremt hög att inget gick att tillgodogöra sig?

Sedan gick det fort. Jag han knappt bli förskräckt inför allt det övriga som komma skulle. Resolut blev jag inlagd för att operera in en kateter i hjärtat. Jag kom till medicinavdelningen vid avtalad tid men ingen hade tid att ta hand om mig. Inspärrade i en glasbur satt vita rockar och en nystärkt sköterskerock sa att någon annan skulle skriva in mig senare, när man hann. Ville jag under tiden vara så vänlig och sitta ner i matsalen? Visst. Jag satte mig ner. Förbi mig rusade skuggor och varelser. I min bubbla gick tiden ofattbart långsamt, utanför rusade tiden.

Somliga patienter hasade runt i slitna tofflor och ljusblå joggingklädsel. Andra småsprang efter vagnar och före doktorer. Det gick små vågor av personal. De böljade fram och tillbaka innan en vindil av rutiner sköljde bort dem till ett avlägset kafferum. Där satt jag såg jag på världen genom gamla tidningar med tummade hörn. Kvällströtta kändisar såg på mig med tomma ögon. Någon enstaka vänlig trygghetsikon glodde på mig från Svenska Journalens fyrfärg.

Det blev mat och nu strömmade bomullsblå patienter i tofflor till. Från alla håll. Till och med jag fick en bricka med föda. Inte för att jag minns hur det gick till. Den äldre mannen som plötsligt satt mitt emot mig plirade flera gånger under lugg på mig. Har jag gjort något fel? Satt mig på hans plats? Satt tröjan bak och fram? 

Du är med i kyrkan, va?  Sa han till sist.

Jo, så är det. Inte kunde eller ville jag förneka det.  

Det var du som jordfäste farsan… När det var sagt så försvann något av mitt främlingsskap. Jag var igenkänd och på något sätt erkänd. Vi hade mötts förut, i en annan tid, i en annan värld. Jag satt där vid samma bord och vi hade något gemensamt.