Den familj
vi som nyinflyttade lärde känna under mitten av 1970-talet hade blivit mer än en ytlig bekantskap. Familjemedlemmarna blev mycket nära vänner. Eftersom ingen möjlig donator fanns i min familj eller släkt så
handlade det nu om andra alternativ. Frun i vänfamiljen hade dock noga följt
min sjukdomsutveckling och när hon fick höra att det började dra ihop sig tog
hon initiativ till att undersöka sig och sina värden. Efterhand klarnade det
att hon både kunde och ville donera. Det skulle i så fall, om läkarna och sjukvården
i Sverige tillät det, bli den första transplantationen i Sverige där en icke besläktad
vän utanför familjen fick donera.
Hälsan
stod mig bi och jag kunde arbeta fram till hösten 1995. Men i september gick
det inte längre. Då blev jag hastigt sämre. Varje dag började med illamående
och huvudvärk. Blodtrycket var oregerligt och högt. Så jag fick en vecka att
avveckla jobbet på varefter jag skulle läggas in på sjukhus för att få en
kateter i hjärtat. Planerna att hoppa över dialysen och gå rakt på
transplantationen grusades.
Dessutom
hade vi tänkt att jag skulle kunna använda mig av påsdialysen. Eftersom jag
jobbade i Stockholm och bodde i Örebro skulle tillvaron annars bli rejält komplicerad.
Om möjligt ville jag på något sätt få fortsätta arbeta.
Jag
gick på studiebesök på dialysavdelningen i Örebro. Av det minns jag faktiskt
ingenting mer än att apparaterna var blå och blodet rött. Det kändes som om jag
trampade över en gräns och kom människorna som låg i sängarna för nära. Visst
var det en förberedelse för mig, men visst var det väl deras rum. Kanske
hämmades jag av alla slangar som det rann blod i och apparater som snurrade,
fläktar som susade och pumpar som suckade.
Personalen vandrade vänligt runt i
rummen med vad som verkade vara fantasifull operationsutrustning. De stack, mätte
och hade sig. Ändå klev jag fram och hälsade och tittat intresserat - men
begrep noll. Informationen försvann någonstans bland alla bakgrundsljuden. Det
fanns där runt omkring och gick rakt igenom mig.
Efteråt
var jag som bedövad och osäker på vad jag hade varit med om. Men jag minns att jag var där
och något av det jag såg och hörde tog tydligen loven av allt det andra. Eller kan det ha varit så
att hjärtat bultade så högt och stressnivån var så extremt hög att inget gick att tillgodogöra sig?
Sedan
gick det fort. Jag han knappt bli förskräckt inför allt det övriga som komma
skulle. Resolut blev jag inlagd för att operera in en kateter i hjärtat. Jag
kom till medicinavdelningen vid avtalad tid men ingen hade tid att ta hand om
mig. Inspärrade i en glasbur satt vita rockar och en nystärkt sköterskerock sa
att någon annan skulle skriva in mig senare, när man hann. Ville jag under
tiden vara så vänlig och sitta ner i matsalen? Visst. Jag satte mig ner. Förbi
mig rusade skuggor och varelser. I min bubbla gick tiden ofattbart långsamt,
utanför rusade tiden.
Somliga
patienter hasade runt i slitna tofflor och ljusblå joggingklädsel. Andra
småsprang efter vagnar och före doktorer. Det gick små vågor av personal. De
böljade fram och tillbaka innan en vindil av rutiner sköljde bort dem till ett
avlägset kafferum. Där satt jag såg jag på världen genom gamla tidningar med
tummade hörn. Kvällströtta kändisar såg på mig med tomma ögon. Någon enstaka vänlig
trygghetsikon glodde på mig från Svenska Journalens fyrfärg.
Det
blev mat och nu strömmade bomullsblå patienter i tofflor till. Från alla håll. Till
och med jag fick en bricka med föda. Inte för att jag minns hur det gick till. Den äldre mannen som plötsligt satt mitt emot mig
plirade flera gånger under lugg på mig. Har jag gjort något fel? Satt mig på
hans plats? Satt tröjan bak och fram?
Du är med i kyrkan, va? Sa han till sist.
Jo,
så är det. Inte kunde eller ville jag förneka det.
Det
var du som jordfäste farsan… När det var sagt så försvann något av mitt
främlingsskap. Jag var igenkänd och på något sätt erkänd. Vi hade mötts förut, i en annan tid, i en annan värld. Jag satt där vid samma bord och vi
hade något gemensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar