Till Strängnäs stifts utredning
om ny indelning i Örebro
Kära vänner, Örebro2012-01-24
Tack för dagen
på Solliden! Efteråt funderade jag en del på det som vi fick vara med om. Jag
sänder därför nu några tankar till Er på stiftet. Så uppfattade jag också
uppmaningen Ni gav oss under dagen.
Min första
fundering handlar om de två modeller
stiftet funnit särskilt intressant. Eftersom det från olika församlingar finns
ett starkt motstånd mot antingen den ena eller andra lösningen blir det nödvändigt
att hålla dörren öppnare än så. Risken är att man annars förleds tro att det
bara är dessa förslag som i slutändan kan bli möjliga. Den lösning som verkar
rimligast om man bara ser på läget just nu är ju att några församlingar får
bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Därför menar jag att det är
helt nödvändigt att stiftet är villigt att se vidare än till två varandra
uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra
uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till
stort och utbrett missnöje.
Förväntan
att varje församling ska presentera att det blir en mera ändamålsenlig organisation om församlingarna blir självständiga är
orimlig. Eftersom flera församlingar faktiskt inte vill bli självständiga. De
lär knappast vara särskilt intresserade av att ge skäl för en lösning de redan
avvisat. Jag uppfattar att deras ställningstagande skett framför allt av en
omsorg om nuvarande arbete och av ekonomiska skäl, eftersom det i
samfälligheten finns församlingar som får svårt att bibehålla sin verksamhet på
nuvarande nivå. De församlingar som önskar självständighet lär enklare kunna
motivera och redovisa en ökad ändamålsenlighet för sin egen del. Det kan ju faktiskt
vara så att den fördelning som Örebro kyrkliga samfällighet arbetat med
inneburit en alltför stor resursöverföring till de församlingar som inte själva
har bärkraft. Att upprätthålla den ordningen lär inte vara ändamålsenligt.
Stiftet bör
inte bortse från att förvandlingen till ett pastorat också det innebär en ny
organisation. Rimligt vore väl att alternativen behandlas på samma sätt och att
samma krav gäller detta alternativ – att varje församling, alternativt de som
önskar ingå i ett pastorat, på motsvarande sätt ska kunna redovisa att
pastoratslösningen blir mera ändamålsenlig.
Nu kan man ifrågasätta om församlingarna verkligen ska behöva redovisa
en mera ändamålsenlig organisation. Ändamålsenlighet
– är vad stiftsstyrelsen (enl KO Kap 37 § 19) ska verka för beträffande
pastoratsindelningen. Men enligt KO finns inget krav på att församlingarna ska
kunna visa på sådan större ändamålsenlighet. KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet
för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas
genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de
angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat
sätt.
Därmed är de pastorala frågorna bortsorterade eftersom samfälligheten inte
förfogar över innehållsfrågorna. Även om det var viktigt att få diskutera dem
med Er från stiftet pekar KO, vid en förändring av en samfällighet, rakt på de
ekonomiska frågorna. Enligt KO handlar det alltså om samfällighetens
angelägenheter, dvs service till församlingarna, ekonomisk förvaltning,
fastigheter etc. kan skötas lämpligare ”på
något annat sätt”.
Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna
upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en
sådan ändring så att ”de angelägenheter
samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att
det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera
funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man
analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man
värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt
kommentarerna till KO vara ”till
övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.
Redan nu finns skäl för att man kan sköta angelägenheterna på ett mera lämpligt sätt. Här står
storskalighet mot närhet och pastoratets nya makt mot församlingarnas rätt och
vilja till självbestämmande. En allt större bemanning på uppgifter som sköts
direkt eller indirekt av samfälligheten har förändrat den rimliga balansen
mellan församlingens uppgifter och samfällighetens. Administrativa utredningar
pågår inom Örebro kyrkliga samfällighet för att undersöka om det är möjligt att
göra administrativa samordningsvinster t ex beträffande pastorsexpeditionens
uppgifter. Huvudförslaget är att centralisera, dvs flytta, ett stort antal
tjänster från församlingarna till samfälligheten med ansvar bland annat för
bokning och telefoni. Skulle en sådan modell genomföras förlorar församlingen
ännu mer av den direktkontakt som är omistlig, den mellan församlingsmedlemmar
och församlingens personal.
De församlingar som begär att få bli självständiga lär på olika sätt
kunna få till stånd en gemensam lösning beträffande ekonomi, fastighetsförvaltning, personalfunktion, kyrkogårdar. Jag
är övertygad om att församlingarna vill söka sin framtid tillsammans genom nya
modeller så att det även i framtiden ska skötas professionellt, rationellt och
ändamålsenligt – för att kunna vara kyrka nära sina medlemmar. Dessa
församlingar lär inte önska att administrationen ständigt växer och tar över.
För att finna juridiskt godtagbara lösningar behöver församlingarna få stiftets
stöd att skärskåda några olika modeller och organisationsformer.
Så länge en församling tillhör en samfällighet finns det en möjlighet
att återfå den egendom och de
tillgångar man bidraget till det gemensamma med. Här finns ett ytterligare skäl
för det vi nu är i färd med att försöka få till stånd. I den kommande pastoratssamfälligheten
(utredningen beskriver pastoratet som en samfällighet) finns inga möjligheter
inplanerade för en församling att återfå sina tillgångar. Församlingens egendom
överförs permanent till pastoratet, så är inte förhållandet med en samfällighet.
Nu övergår kyrka, kyrkogård, församlingshem etc. till pastoratet. På denna punkt
är jag helt övertygad om att det är juridiskt ohållbart med en dylik
egendomsöverföring från församlingen till pastoratet. Några sådana juridiska överväganden
eller undersökningar har NoS inte gjort.
Så till frågan om styrning och
ledning. Det är mycket lämpligare att styrning och ledning sköts på lägsta
möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa
uppgifter lokalt. Kyrkofullmäktige väljs av församlingen. Församlingsborna får inflytande
i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan
väljare och valda blir kortare än i pastoratet. Att stora och bärkraftiga
församlingar ska tvingas in i pastoratet och då behöva lämna ifrån sig det
självbestämmande om den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är
garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets),
ändrar i grunden församlingsbegreppet.
En församling som blir av med sin kyrkoherde
tappar också något både reellt och symboliskt värdefullt. En
pastoratskyrkoherde i framtiden blir en superherde som är något annat än den
kyrkoherderoll vi hitintills har haft i Svenska kyrkan, snarast blir det en
förvaltningsdirektör. Detta om något är en betydande pastoral förändring.
Därtill finns det inga garantier för att det är personer ur vigningstjänsten
som blir nya ledare i ”församlingarna”. Tillsynen,
som stiftet har sitt särskilda ansvar för, kan därför minska i betydelse, eller
helt nedmonteras. Och detta utan att stiftet kan påverka den utvecklingen. Jag
behöver väl inte här upprepa argument kring vad församlingen går miste om genom
det förlorade kyrkorådet, församlingsinstruktionen etc.
Ett ord som ofta tas i anspråk i diskussionen om kyrkans framtid i
Örebro är ordet solidaritet. Att
bevara kursgården, diakonicentrum och rådgivningsbyrån har då lyfts fram. Dessa
verksamheter har byggts upp med hjälp av kyrkoavgiften. Där har naturligtvis de
ekonomiskt mycket bärkraftiga församlingarna genom åren bekostat denna
utveckling genom att avstå från att ta i anspråk en större del av sina resurser
för egen del. Sådana verksamheter ska normalt inte en samfällighet kunna driva.
På olika sätt har man försökt lösa att en kyrkoherde ska leda arbetet. Vid en förändrad
organisation får man väga verksamheterna angelägenhetsgrad och finna nya sätt
för deras organisation. Att en superkyrkoherde själv skulle leda även dessa
verksamheter faller på sin egen orimlighet. Tiden och kraften finns inte för en
person att göra det vi haft svårt att klara med sju!
Solidariteten med de resurssvaga
församlingarna framhålls också. De församlingar som nu begär att få bli
självständiga har under alla år varit med och bidragit till deras verksamhet. Men
man kan undra hur solidariskt det varit. Ska denna resursöverföring verkligen
fortgå? Den pastorala obalans det resulterat i behöver utvärderas. Det kan rent
av vara så att de som verkligen behövt stöd, t ex församlingarnas lokala arbete
med utsatta grupper i staden, därmed fått mindre resurser.
Samfälligheten måste under alla omständigheter organisatoriskt
förändras i och med att stiftsstyrelsens riktlinjer förordar att Edsbergs
församling inte ska finnas i en kyrklig organisation inom Örebro kommun. I så
fall avförs en av de församlingar som varit beroende av andras stöd för den
verksamhet de byggt upp. Någon slags bodelning behöver då ske så att Edsbergs
församling får sin rättmätiga andel av alla Örebro kyrkliga samfällighets tillgångar.
Här har ju stiftsstyrelsen ytterligare en uppgift i den kommande
omorganisationen.
Till sist vill jag bara understryka att de tre församlingar vars
kyrkoråd beslutat att begära sin självständighet representerar ganska exakt
häften av de kyrkotillhöriga som finns i de till samfälligheten anslutna församlingarna.
Enbart det måste betraktas som unikt och något mycket tungt vägande.
Med vänliga hälsningar,
Lars B Stenström
kyrkoherde
