Inte är det läge. Att gå på konsthall. För oss på undantag. Vi som ska hålla oss borta. Från vardagligt liv. Kulturen också. Tanken är att vi ska skyddas. Från smitta. Men det blir nästan som om vi vore mera smittsamma. Farliga. Eftersom det särskilt gäller oss lite mera mogna och visa. Åtminstone i år räknat.
Det är uppåt väggarna tänker jag. Tycker och anser jag. Själva uttrycket får mig att inse att jag redan bor i en konsthall. Men aldrig har någon velat gå på vår utställning här hemma. För att se på vad som sitter uppåt väggarna. Därför får jag dela med mig. Digitalt. Så som alla andra tycks göra. Nu för tiden.
Ovanför skrivbordet där datorn står hänger ett grafiskt blad av Oscar Reuterswärd som får mig att hoppas att även det omöjliga för en stund kan te sig och rent av bli verkligt.
Bilden får mig också att inse att i andras texter och argumentering finns omöjliga konstruktioner som bara väntar på att bli upptäckta och avslöjade. Tänk klart och gå noggrant igenom vad de faktiskt skriver. Sök dig bakom texten, in mellan raderna och hitta även det som verkar bortglömt, undangömt eller dolt. Men förkasta inte allt utan välkomna en och annan av fantasifulla och uppfinningsrika tankar.
Uppåt väggarna blir en bra rubrik. Både för detta grafiska blad och för vår alldeles egna konsthall. Bladet blev vårt i ett lotteri för länge sedan på Rotary...
