Varför ber Svenska kyrkan inte för Sverige?

I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan finns ett antal förböner tänkta att användas i kyrkans gudstjänster. I de allmänna anvisningarna för hur en mera fritt formulerad och lokalt utformad förbön kan utformas finnas som ett av förslagen följande bönestruktur:

• Hela världen

• Vårt eget land

• Vår kyrka

• Oss själva

Den som ser närmare på de böner som sedan följer inser att denna ordning knappast har fått något genomslag i de redan formulerade bönerna. I den första förbönen nämns Sverige liksom i förbifarten genom omskrivningen ”vårt samhälle”.

Förbön 1

Gud, du som älskar alla människor,

vi tackar dig för fred och frihet.

Vi ber dig om kraft att försvara alla svaga

och göra vårt samhälle öppet och rättvist.

Även i nästa föreslagna bön görs kopplingen mellan Sverige och världen så att det blir till en sammanhängande fras: ”vårt samhälle/vår stad, vårt land och i världen”. Och vad är det då som man önskar ska ske? Välsignelse över människor och länder. Förr hade man nog använt ordet folk och länder som en betoning av att världen inte bara består av enskilda människor. Sedan lyfter bönen fram behovet av vishet för dem som fått förtroendet att leda och fatta beslut. Det är svårt att med korta formuleringar täcka hela den komplicerade verkligheten, men nog finns det mer att be om för världens ledare än vishet, särskilt med tanke på de som regerar utan folkligt förtroende eller som rövar från och bekrigar landets egna medborgare.

Förbön 2

Välsigna människor och länder

och ge vishet till dem som fått förtroende att leda och fatta beslut,

här i vårt samhälle/vår stad, vårt land och i världen.

Ge oss mod och kraft att arbeta för fred och rättvisa.

(Särskilt ber vi för…)

I nästa förbön är det om möjligt ännu mera förkortat och i förbigående. Sverige finns nämligen inom parentes och benämnt som ”(i vårt land)”. Formuleringen är anslående och fyndig, men otillräcklig: De som bestämmer mest ska tänka på dem som bestämmer minst. Som om mänskliga rättigheter och rättvisa kunde tänkas fram. Det är nog så att böner om välsignelse och Guds ledning för konung, regering och riksdag har blivit omodernt i den Svenska kyrkan.

Förbön 3

Hjälp dem som bestämmer mest (i vårt land)

att tänka på dem som bestämmer minst.

I flera därpå följande förböner får man med hjälp av lupp och förstoringsglas söka förgäves för att hitta vårt eget land. Det är liksom borttappat eller bortretuscherat. Det närmaste man kommer i förbön nummer 4 är avslöjandet avlägset från någon tydlig bön för vårt land Sverige som stat, samhälle, nation eller land;

Vi ber om samförstånd i skolor och på arbetsplatser,

om respekt mellan kyrkor och religioner

och en värld där varje människa har rätt att finnas till.

Förbön 7 betraktar världen och det som finns i den och berättar att de bedjande förstår det som finns med hjälp av termer som normalt används om ting, helt eller trasigt. Visserligen beskriver man idag även människor och relationer allt oftare i sådana termer, men det blir övermåttan lakoniskt. Tillvaron förtingligas. Bön för Sverige, konung, regering och riksdag verkar opassande och avlägset när man betänker den språkdräkt bönen fått. Men hade man velat hade det säkert varit möjligt att även här tacka Gud för vårt land, vår demokrati och be om ledning och stöd och förmåga till eget engagemang i vårt samhälle. långt borta:

Vi ser vår värld,

det som är helt och det som är trasigt,

och vi ber om din hjälp att se din närvaro överallt.

Slutligen återfinns en bön om att vårt land ska bevaras i den sjungna litanian:

Förbön 8

Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och

bevarar vårt land, att du välsignar våra hem, att du för de unga på

dina vägar.

Sammantaget har utvecklingen av förbönerna, från 1942 års handbok för Svenska kyrkan till det aktuella förslaget till handbok, klivet allt längre bort från tydliga böner för vårt land, för konung, regering och riksdag. Svenska kyrkans bönemakare, vilka de nu är, suddar alltmera ut böneord, formuleringar och tänkesätt som värnar och med tydlighet och precision i kyrkans huvudgudstjänster i förbön lyfter fram vårt eget land Sverige. Att diskussionen om vårt statsskick, om monarki och republik, har spelat in är troligt. Likaså verkar kyrkan rädd att förknippas med stolthet över vårt land och man avhåller sig därför från att i bönens form tänka på Sverige. Inte heller lyfter man fram våra svårigheter och problem. Man skulle kunna beröra oförmågan att hjälpa fram integration eller att motverka utanförskap, bostadssegregation, ungdomsarbetslöshet etc. Sådant får inte heller någon större plats.

Genom denna alltmera distanserade och svala hållning till Sverige lämnar kyrkan genom sina handböcker fältet öppet för andra, inte sällan med grumligare och exklusivt nationalistiska tänkesätt, att på alla de sätt de förmår, att ta hand om Sverige.  

Av kyrkans böner att döma är kyrkans förhållningssätt till Sverige, det land den är satt att tjäna i, svalt och distanserat. Varför vill inte Svenska kyrkan be för Sverige? Tror den inte att vårt land och dess styrelseskick är viktigt? Saknar kyrkan som bär landets namn tro på att Gud kan bidra till hur vårt land byggs och utvecklas? Eller har man tänkt att det bara är en inomvärldslig och politisk angelägenhet? Hur som är det oroande när kyrkan inte kan eller vill be för Sverige! Lex orandi, lex credendi!