Besökte apoteket för att hämta beställd medicin. Passade på att köpa halstabletter och hostmedicin åt den för tillfället genomförkylda hustrun. Gick vidare till den lokala ostaffären. Där var det kö. Efter att ha väntat länge gick jag och passade på att göra ett annat ärende. Kom tillbaka just som en person skulle lämna affären, fullastad med kassar och paket. Självfallet gick jag och öppnade dörren. Han stannade upp mitt i dörröppningen och sa att det där var verkligen omtänksamt. "Du och jag måste komma från samma planet, för hade det varit omvända roller hade jag gjort precis som du. Tack!"
Det har hänt att dörröppning kan verka provocerande, som om den man öppnar dörren inte själv klarar uppgiften. Jag gör det här så att du måste ta emot min väntjänst, jag blir givare, du mottagare. Tänk så det kan bli. I ryggen sitter det att man öppnar dörrar av artighet eller om någon ser ut att behöva det. Alldeles utan vidare, utan baktankar.
Körd på porten har jag blivit några gånger, i överförd mening. Som när jag blivit utröstad ur ett domkapitel av det samlade prästerskapet i stiftet. Om man som kandidat inte blivit invald kan det kännas som en utvisning, man är ratad. I mitt fall förstod jag varför. Andra kvaliteter och uppfattningar än mina var det som önskades. Fast att vara avvisad är inte så roligt. Möjligen kände väl exbiskopen i Visby det så, han upplevde sig försmådd och tycktes inte begripa varför.
Förmodligen är det en skröna, men det påstods förr att den mest populära psalmen på fängelser var: "Jag vet en port som öppen står..." Nog låter det för bra att vara sant?! Det händer att jag gnolar på den psalmen efter att jag fått öppna dörren för någon annan. Så gör vi som kommer från samma planet...
