Din käpp och stav de tröstar mig, läste pappa en helgdagsafton. Vi höll helgsmål själva denna kväll. Radion fick vila. Den stod på så mycket att den kunde behöva ta igen sig.

Mer än ett sammanträffande är det när storbror på måndagen kommer in på vår gård med en smäcker käpp dryga 2 meter lång. - Den här rör du inte, säger han strängt till mig som är sex år och mycket villig att undersöka storebrors tillhörigheter. Jag ser oförstående ut. - Röra andras grejor, frågar jag som om det aldrig fallit mig in.

De flesta barnen på gården är i min storebrors ålder eller äldre. Det är bara mig han tjatar på om att inte röra. Vi vet alla vad som händer om han kommer på oss. Hans temperament är lika hett som håret hans är rött. Han slåss om han behöver, och skulle han få stryk så slåss han i alla fall. Han är ettrig och envis och ger sig aldrig. Storebror, nästan 10 år, gillar inte att man lägger sig i.

I flera timmar håller jag mig. Käppen ligger i ett hörn av gården och liksom ropar. Jag tittar några gånger på den, men avstår från att ta upp den. Men så har jag den plötsligt i handen som för att känna efter om den är riktigt död. Inget händer. Då svingar jag den över huvudet som en nyvunnen trofé. Vilken gudagåva. En smäcker och smidig mer än 2 meter lång käpp. Så mycket roligt man kan ha med den.

Fler barn har dykt upp på gården och tuppkammen växer. Runt, runt svingar jag käppen som rotorbladet på en helikopter. Ingen törs komma nära. Spjut, jag kastar spjut. Stiligt och långt. Stångstörtning kommer härnäst. Högt upp når stöten men då vägrar käppen. Den stannar uppe i lindarna. Fastkilad mellan grenar och onåbar.

Nu börjar jag leva farligt. Käppen jag inte fick röra har fastnat uppe i träden. Situationen utvecklas inte helt bra. Jag har gjort av med käppen och måste till varje pris få ner den igen. Den ska återtas från sin fångenskap i grenverket.

Efter en stunds petande med alla möjliga redskap inser jag att det här inte duger. Något annat måste till. Snart hittar jag en lämplig sten. Den väger ett kilo och mer därtill. Den är tung som attan, säger jag morskt till de övriga barnen som följt dramat på avstånd. Med många åskådare får man inte tveka för länge. Stenen ger en möjlighet och den måste användas. Resolut fattar jag stenen emellan mina händer och skriker. - Flytt er småungar! Blickarna jag får är häpet beundrande. Småspik som tar ton är något ovanligt på vår gård.

- Flytt på er, ropar jag och böjer sviktande på knäna och tar sats och studsar upp som en fjäder. Allt vad jag har läggs in i kastet och stenen katapultar högt upp, men missar käppen. Men lyckas jag träffa kan käppen nog komma loss och jag slippa undan storebrors vrede. Jag har gjort något förbjudet och han har sagt att jag måste passa mig.

Stursk som jag är förnyar jag varningen till omgivningen. De makar på sig så jag kan kasta igen. Nu pendlar jag den tunga stenen mellan benen och skjuter ny fart. Kastet blir lyckat, stenen far rakt upp. Med gapande mun och stirrande blick följer jag stenen. Om den träffar käppen vet jag inte för nu ligger jag på marken och det blöder ymnigt ur huvudet. Barnen rusar efter vuxna och någon ropar: ligg still! Rädd är jag och gråter gör jag visst också. Barn försöker trösta mig.

På sjukhuset röntgas jag och man syr ihop mig. Skallbenet har bucklor och trasiga kanter tror jag. Man håller mig kvar och senare får jag besök av gråtande kamrater som ber mig, besvär mig, att aldrig göra så mer. Det ska jag inte.

En vän kramar svettigt en brun och skrynklig papperspåse i handen.

- Vad har du i påsen, frågar jag och han sträcker fram den.

- Här får du, säger han och ger mig stora och blöta druvor.

Vi äter vindruvor tills jag nästan svimmar av värken. Då börjar han gråta igen. Mamma och pappa tackar honom för att han varit så snäll och omtänksam. Han ska hälsa alla. Hans medlidande har gjort mig märkvärdig. Någon har gråtit för det som hänt mig. Men lite orolig blir jag. Gråter man måste det ju vara farligt…

Mamma lugnar mig och säger att doktorn sagt att det kommer att bli bra. Men nu måste jag ligga stilla, försöka sova och inte prata mer. Rummet är mörkt, en blå rullgardin är neddragen. Tofsen i snöränden når nästan golvet. Bäst jag ligger där slits dörren upp. Storebror är på plats. Håret står rakt upp och vindtygsjackan hänger på trekvart. Han andas häftigt och man förstår att han sprungit.

- Vad har du gjort? Är du inte klok, ska du slå ihjäl dig själv? Allt ryms i ett enda andetag. Han hämtar andan och då passar jag på.

- Jag tog din käpp, börjar min bekännelse.

- Vilken käpp, undrar han förvånad och vet mycket väl vilken käpp vi talar om. Han flinar finurligt. Nästan lite broderligt.

Huvudet mitt är inlindat i gasbinda. Där göms kompresser och fastklistrade vaddliknande fyrkanter. Det luktar sjukhus och eter. Jag känner mig som en vålnad och ser ut som ett spöke. - Hörru stenkrossen, säger han, nästa gång du nickar använd fotbollen…

Hem kommer jag och dagarna går. Den uppmärksamhet man består mig med blir svår att skiljas från när vardagen återvänder. Hur ska det bli, tänker jag. När ingen längre tycker synd om mig, hur blir det då? Det ska jag tänka på imorgon tänker jag och jämrar mig lite. Genast kommer mamma med ett glas röd saft.

Långt senare frågar pappa om jag lärt mig något av det som hänt. Jodå. Din käpp och stav ger huvudvärk innan man får druvor och saft.

Andra bloggar om: Barndom,

Den gode Luther var långt mer medveten än många nutida häcklare tycks tro. Inte var han någon tråkmåns som spelade ut plikt mot livets goda. Inte heller var han en vindflöjel inför tidsandan. Allt skulle prövas mot skriften. Kunde man övertyga honom med skrift var han beredd att lägga ner sin talan.

Luther visste att popularitet och människors uppskattning inte alltid har att göra med det som är gott och sant. Som ledarskribent i Kyrkans Tidning fick jag lära mig att ett gott tecken på att man låg rätt i sina kommentarer var att man fick många och ilskna opponenter. Ideologiska motståndare var beredda att ge igen och ösa på. De skulle helt enkelt känna det nödvändigt att tycka annorlunda och bli tydliga motståndare.

Alla kunde inte strykas medhårs. Alla kunde inte bli nöjda. Någon måste våga säga sin mening, även om det kostade på och man fick rejält på skallen. Tydligt blev att sanningen inte var särskilt omtyckt eller omhuldad!

Vad sa då Luther? Jo: En Kristi bekännare och en evangeliets förkunnare måste vara så beskaffad, att han inte blir förvånad om alla människor och hela folket föraktar och hyser avsky för honom. Ja, om det inte förhåller sig så är han inte en fullkomlig Kristi bekännare. Ett säkert tecken på att han är salig är nämligen att han har blivit människorna till spott och spe och föraktas av folket.

Den lättköpta lösningen vore då att göra sig osams med alla. Det kan inte gärna ha varit det Luther menade. Men att säga det man tänker med kraft och mod även när det retar majoriteter eller makthavare är vad Luther syftar på. Om någon vill sätta en ram omkring dig och stämpla en etikett i din panna för att lättare komma åt dig, så må det ske.

Precis så agerade Martin Luther inför de missbruk han fann i kyrkan. Reformationen och Luther har dessvärre fallit i glömska. Lutherdomen är mindre luthersk än vad som är nyttigt för den. Relativismen firar triumfer när vi söker ytans popularitet. Därför är det hög tid att återväna till källorna, gå in mot vårt apostoliska centrum för att stå fast i tro. Så länge man inte utropar sin övertygelse som normerande för alla andra måste man ha rätt att hävda sin mening.

Om kyrkan inte värderar sin egen särart och sin speciella andliga erfarenhet, vem gör det då? Kyrkans folk, de som lever i gudstjänst och bön är de enda som kan visa och vittna om kyrkans innersida, dess tro i liv och lära. Om detta går förlorat i sekulariseringens eller likgiltighetens repressiva tolerans - vad hjälper oss då en väloljad organisation, en apparat i gjuten cement? Eller av partierna omhuldade demokratimodeller?

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, fiendskap, tro