Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..
Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.
Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.
Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.
Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.
Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.
Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.
Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.
Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.
Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!
Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?
Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!
