Hur ska gudstjänstseden, detta att regelbundet gå i gudstjänst, kunna återupprättas så att kärnan, den gudstjänstfirande församlingen, inte förtvinar och skrumpnar? Med nuvarande restriktioner blir plötsligt gamla tankar på gudstjänst och mässfirande som ställföreträdande förverkligat eftersom så orimligt få kan delta fysiskt. Några få firar å de mångas vägnar tills församlingen i någon rimlig mening åter kan få möjlighet att vara med.
En överhängande risk när pandemin klingar av och vaccinen gör sin verkan är att än mer locka med det man tror att folk vill ha, istället för att erbjuda kyrkans tusenåriga liturgiska tradition och erfarenhet. Nya hyss och smörigt publikfriande i kyrkan kommer inte att råda bot på krisen! I längden vill man inte ha discoblinkande lampor monterade på altaret eller sekulära konserter. Bristen består ju i att evangeliet och förkunnelsen hörs allt mindre och att Kristus försoningsverk inte uppfattas eller förstås (så långt det är möjligt).
Gudstjänst som tolkar gudstjänst kan vara en väg för att öppna upp några av de många tecken och innebörder en alldeles vanlig högmässa erbjuder. Studiecirkalr och samtalsgrupper kan också fungera. Lotsar och guider som kan bistå och hjälpa människor genom det som lätt kan bli övermäktigt därför att kyrkans värld har blivit så främmande, Alienationen har redan satt in även bland relativt vanligt kyrkfolk. Så hur är det då inte för de på längre avstånd, de passiva, de avståndstagande?
Ska ett sådant program för att öppna vägarna till gudstjänsten fungera förutsätter det förstås att präster, musiker, diakoner, pedagoger och många andra själva har insikter och kunskaper rörande tro och bekännelse såväl som mässa och liturgi. Om man inte själv ser blir det svårare att få till det och den insikten kan man läsa sig till redan i Skriften.
