Här följer ett slags intervju. Som jag önskar skulle kunna överträffa verkligheten...
Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.
Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!
Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...
Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.
Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.
Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.
Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?
