Ska vi gå på gudstjänst? Frågan har förlorat all sin aktualitet. Gudstjänsten är redan fulltecknad. Först på beställningsknappen får plats. Alla andra får se på sin dator. Eller TV. Inspelade eller streamade gudstjänster. Mera distans och konsumtion. Mindre deltagande och aktivitet.
Snart nog får vi nog bokningsbara votivmässor i Svenska kyrkan. Beställningsmässor arrangerade efter önskemål och mot en viss avgift? Små sällskap på upp till 8 personer kan fixa sin egen? Hur som helst. Talet om öppna och fria gudstjänster saknar numera innehåll.
Folk måste äta. Därför får restauranger ha 4 personer vid varje bord. Men eftersom människan inte lever av bröd allena kunde 4 per bänk vara en jämförbar storhet. Dessutom bjuds ju den himmelska måltiden, eukaristin, nattvarden, mässfirandet. Men politiker och hälsoprofeter värdera inte gudstjänsten som livsnödvändig utan som försumbar och möjlig att inskränka.
Åka buss får man. Flyg. Och tåg. På samma sätt sitter man i de flesta kyrkor. I flyg-, buss- och tågsittning! Borde då inte samma villkor gälla på den himmelska resan och pilgrimsfärden?! Kyrkvärdarna fungerar som konduktörer och tar upp en frivillig insamling som nästan alltid går till andra. Avgångarna är regelbundna, oftast vid 10-11-tiden på söndagar. Chauffören har särskilda kläder så man vet vem som styr. Trevligt är det när chauffören plötsligt brister ut i sång. Där ligger flyg, buss och tåg i lä.
Den andliga kollektivtrafiken kippar efter andan. Månads- och årskorten är inte långt borta för att få ordning på den här trafiken. Det är ju inte trevligt varje gång, särskilt inte när någon tagit ens plats och man blir avställd på kyrktrappen. Kanske man slinka in för en fika istället? Restaurangbyggnaden ligger nästan alltid så gott som vägg i vägg. Där kan man få sig en kopp kaffe och ett samtal.
