En arbetare i Guds vingård. Så brukar det heta. En benämning på dem som gör insatser för kyrkan, Guds rike, för sina medmänniskor. De kommer dessutom i olika storlekar och skepnader.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
