Vi är olika. Även vi som menar att de flesta i bekantskapskretsen är samma andas barn, av samma skrot och korn. Utseendet spelar ingen roll. Det är inte näsans storlek, närsyntheten, förmågan att bli solbränd (jag blir bara röd och sönderbränd) eller fräknar som avgör. Den vackraste människa kan ha ett oansenligt yttre. Även om det är det enklaste och intuitiva felslutet. Dvs att de som har ett attraktivt yttre (en subjektiv upplevelse naturligtvís) även har en tilltalande personlighet.
Med en insikt, klar som vattnet i en fjällbäck, inser jag att mina vänner inte umgås med mig pga av någon avlägsen likhet med Cary Grant. Men det har hänt att det jag tänkt, ansett och tyckt verkat vänskapsbefrämjande. Ibland så till den milda grad att när våra uppfattningar och politiska sympatier glidit isär och fått större nyanser - så har den förändringen blivit ett hot mot vänskapen.
Kan det verkligen vara så att om någon inte längre glider med i majoritetens åsiktsbanor så börjar också genast vänskapen krackelera? Genom åren vinner och förlorar man vänner. Att uppleva att vänner vänder ryggen till utan att ens vilja veta vad som föranlett nytänkandet eller omorienteringen är skakande.
Inget verkar finnas att lära av den förändring som på de flesta områden annars omhuldas och lovordas. När jag tänker efter har jag genom livet förlorat en hel del vänner på grund av att jag haft svårt att sitta still i åsiktsbåten. Förmodligen har väl min åsiktskantring inte alltid uttryckts på ett sympatiskt och mjukt sätt, utan polemiskt och vasst. Men var det så illa att vänskapen måste brista? Med några goda vänner diskuterade jag denna erfarenhet och insåg att de delade samma öde - förlorade vänner...
Retoriskt frågar jag mig själv och alla som satt punkt för en nära vänskap: satt intresset och vänskapen bara i de åsikter som ansågs vackrast, bäst och de enda möjliga och rätta?
