Klåfingersvamp och Skrytkremla

Sällan har så många fått korgen som denna höst. Man köar med flätade korgar i alla storlekar för att lära sig rätt handlag. Utrustade med kniv och borste lufsar så alla friluftsmykologerna i grupper ut i markerna. Snart stannar klungan och stirrar ivrigt på Klåfingersvampens taggiga tentakler. Den ska man akta sig för eftersom den ger en efterhängsen klåda.

Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.

Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.

Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.

Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.

Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.

Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.

Köp och sälj öppnar för himlen

Idag läste jag om, dvs jag läste den en gång till, söndagens predikotext ur Matteusevangeliet 13:44-46:
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.

Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?

Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.