Etik och moral, det är ganska krångligt. Särskilt som det anses vara något varje person ska ha tagit ställning till. Och ska ha insikt i. Är du situationsetiskt lagd, eller lutar du åt konsekvensetik? Att moral och etik är samhälleligt viktiga och nödvändiga skjuts gärna åt sidan. Men det förstår vi att petrokemisk industri och vårdinstitutioner behöver ha egna ställningstaganden.
I välutrustade sammanträdesrum har en utvald skara, förmodligen mest män, hackat, täljt och slipat fram en konsensus som ska vägleda det praktiska arbetet. Hur dessa resultat blir tillämpade är ganska olika och osäkert. Men etiska och moraliska ställningstaganden anses viktiga även om ord som ”värdegrund” tappat i betydelse.
På sjukhusen förs det många samtal, särskilt med kvinnor, t.ex. om moraliska dilemman relaterade till barnafödande, abort och omhändertagande. I den mån män förväntas samtala om moral och etik har jag fastnat i fördomen att våra insikter kan leda till inlägg som öh, kanske det, blir det bra? Men så blir det inte så ofta deltagande i interkonfessionella samtal som berör just mig, om några alls.
En del läkarsamtal består i doktorer som står lutade över min säng där jag ligger fastspänd i dialysapparaten. På rummet finns ofta tre patienter till samt en del övrig personal. Bra läge att anförtro sig och samtala om allvarliga frågor om sjukdom, biverkningar och problem? Inte alldeles etiskt godtagbart, eller hur. Någon gång borde jag få klä på mig och sitta i enrum med läkaren för de där betydelsefulla stunderna där jag får stå i centrum för ett samtal om helhet och delar gällande min sjukdom, risker, utveckling. Vi behöver ibland mötas öga mot öga!
Till sist, hur ska vi tänka om miljo, fossila bränslen, el, jordens uppvärmning, fattiga och rika? Och vad ska vi göra?
