Hela gårdagen svallade traktorerna och lastbilarna över staden fulla med studenter. Jag höll på att elakt skriva med fulla studenter. De som sticker ut genom vrålet är de stackarna som redan mitt på dagen i rådande värme dunkat i sig för mycket. Ögonen styr inte riktigt och rörelserna bär spår av alldeles för mycket.
När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?
Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.
Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.
På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...
