Som en röd tråd genom livet för oss alla går den kristna tron. Jag växte upp som metodist. Vårt samfund var så litet så det nästan inte fanns, ändå hade man massor av kapell på Gotland. Maggan hade sin uppväxt inom Örebromissionen, en gren på det baptistiska trädet.
Nu och då stöter vi på gamla bekanta och vänner som har liknande bakgrund som vi. Inte så sällan har deras liv fört dem bort från kyrka, församling och tro. Andra har sökt sig till andra kyrkor, flera har landat i den katolska kyrkan. Den typen av rörlighet var nästan otänkbar när jag växte upp. Tillhörigheterna var stabila och sågs som permanenta.
Även i det politiska landskapet fanns partibyten inte på kartan. Ideologierna var starka och den identitet som gavs genom olika tillhörigheter sågs inte som utbytbara. Istället var de starkt identitetsgivande. I min familj gällde Folkpartiet, alltså växte jag upp som en liberal ung människa. Inte så egendomligt eftersom det s.k. frisinnet, de som räknades till frikyrkorörelsen, fortfarande var rejält starka och hade sin hemvist hos liberalerna. Nu för tiden är det tveksamt vilken roll frisinnet har även inom Kristdemokraterna.
Ibland hörde man i min ungdom talas om väljare som missnöjesröstade på något annat parti än det de tillhörde, men själva tillhörigheten byttes inte ut. Även de som inte var partianslutna definierade sig ofta utifrån politisk ideologi. På den punkten behövdes aldrig särskilda funderingar inom Svenska kyrkan som tillät dubbelanslutning, man kunde vara både frikyrklig och tillhöra "statskyrkan". Därmed blev det suddigt med identifieringen, vad var man egentligen? Fast lojaliteten låg hos de flesta frikyrkliga alltid i det egna frikyrkosamfundet. Eventuellt engagemang i Svenska kyrkan var till för att säkra det kristna i en, som man uppfatta det, profilsvag kyrka.
Att vi lever i ett spännande tidevarv är odiskutabelt. Den medlemsmässigt minskande Svenska kyrkan retirerar statistiskt på många områden. Särskilt allvarligt är det vikande gudstjänstdeltagandet och -firandet. När den länken börjar brista här och var, mässan upphör att vara ett levande centrum i en levande gemenskap, så är det ett gemensamt problem och lidande. När människor flyr sin kyrka, vad göra? När tillhörighet och tro inte längre är ett och detsamma, vad händer då? Modernitet kan knappast vara svaret. Tillbaka till källorna verkar vara den enda vägen framåt!
