Man ska inte märka ord eftersom man sällan märker de egna. Ibland är det svårt att låta bli. Som när Karin Långström Vinge och Mikael Wendt skriver i tidningen Dagen. De välkomnar in i den öppna folkkyrkan där ingen ska stängas ute från gemenskapen - som om det vore ett problem att man i Svenska Kyrkan låser dörrar och stöter ut från gudstjänst eller kyrkkaffe, från syförening eller pensionärssamlingar. Du talar skånska och får inte vara med. Du tillhör PRO och inte SPF så Du ska inte vara här! Du har katt och vi gillar hermeliner!
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
