Gärna medalj och en rejäl pension

Tur att man har goda vänner som minns hur samhället förändrades och när det hände. Det var inte bara prästerskapets (eller kyrkomötets) altruism som fick dem att avstå från ledamotskap i Nordstjärneorden. Ordensväsendet avskaffades av riksdagen 1973 och trädde i kraft 1974.

Märkligt nog har för någon månad sedan en kd-ledamot, Annelie Enochsson, motionerat om att man borde återinföra ordensväsendet. Och även om man inte återinför just ordensväsendet kanske man kunde hitta andra, fler och nya former för att uppmärksamma och markera olika typer av insatser. Men riksdagen har sedan år 1986 avslagit flera motioner om ett reformerat ordens- och medaljväsende. Man har även avvisat förslag om det offentliga belöningssystemet.

Devisen från den gamla pensionsstriden kanske börjar bli aktuell igen: Gärna medalj, men först en rejäl pension. Ponera att medaljer och utmärkelser kan förenas. De ena behöver inte stå emot det andra eller sättas i ordningsföljd?!

Den som är intresserad av ordensväsendets avskaffande hittar en skrivning i kortversion i Konstitutionsutskottets betänkande 2006/07:KU15:
Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med ett nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att åtgärder vidtagits för att avveckla ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst.

Den ändrade synen på ordensväsendet ledde till att riksdagen år 1973 godkände ett förslag till reform av belöningssystemet för statsanställda som hade lagts fram av Kungl. Maj:t i proposition 1973:91. Reformen genomfördes fr.o.m. den 1 januari 1974.

Inom det svenska ordensväsendet förekommer (med undantag för Serafimerorden som endast har en grad) fem grader: kommendör med stora korset, kommendör av första klassen, kommendör, riddare av första klassen samt riddare. Kvinnor och präster benämns inte riddare utan ledamot av respektive orden. Serafimerorden utdelas endast till medlemmar av det svenska kungahuset och till utländska statschefer eller därmed jämställda personer.

Nordstjärneorden var före år 1975 avsedd som belöning för svenska och utländska "medborgerliga förtjänster, för ämbets- eller tjänstemannagärning, för vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt för nya och gagneliga inrättningar". Orden utdelas numera endast till medlemmar av det svenska kungahuset samt till utländska medborgare eller statslösa som gjort personliga insatser för Sverige eller för svenska intressen.

Andra bloggar om: Ordensväsendet, Utmärkelser, Belöningar, Konstitutionsutskottet

Vem vill bli häftigaste heretikern?

Varje årstid har sitt. Nu framåt senhösten eller förvintern vet vi vad som gäller. Det är en på alla sätt utmärkt tid för utmärkelser. Kallt och regnigt och mörkt allt som oftast, det är normalt så här års. Därför behövs idrotts- och fotbollsgalor med regn av belöningar och titlar. Och därför är det gott med bragdguld och nobelpris.

Det glimmar liksom till i det jämntjocka mörkret. Vi får sola oss i andras glans och glädje. Inte alldeles olikt hur min familj hade det som nyinflyttade i Örebro i början på 70-talet. Vi hade tilldelats en usligt belägen lägenhet i ett 6-7 våningshus.

Vår bostad fanns en trappa upp. Den låg så illa till att vi inte fick så särskilt mycket ljus in i dunklet. Det vi faktiskt fick var lite ljus från den sol som reflekterades i grannhusets fönster. Inte direkt strålande för oss, men lite upplysning blev det. Indirekt som vid andras utmärkelser som man, med lite ansträngning, kan glädjas över.

Men det finns många områden där det inte blir så mycket extra. Präster kan om de har tur bli prost honoris causa, Ett slags ärans prost, en titulärprost, som slipper undan extrajobbet prosteriet annars innebär. Men en prost hc får lite glans över sina dagar. En gång föreslog jag en biskop, i ett annat stift än det där jag hör hemma, att ge den utmärkelsen till en tidigare chefredaktör för Kyrkans Tidning. Men det blev nobben. Det blir mest avundsjuka, blev svaret. Och hederskyrkvärd kunde han ju inte bli. Human hedersknyffel var han dock alldeles av sig själv.

Förr kunde präster få en prydnad att fästa på kaftanen. De kunde bli utsedda till LNO. Ledamot av Kungliga Nordstjärneorden, en slags försiktig kunglig utmärkelse som nuförtiden bara syns på gamla porträtt. I demokratisk yra avstod prästerskapet, eller var det kyrkomötet som avstod å prästernas vägnar, möjligheten att få små glimrande saker att lysa upp allt det svarta. Sådant där vet man aldrig så noga i efterhand. Resonemanget gick nog ungefär så här: om inte alla - så ingen! Men det skulle ha sett fint ut på det porträtt som kanske aldrig blir målat.

Dags att återinföra små belöningar och utmärkelser i akt och mening att pigga upp tillvaron och ljusa upp mörkret så här i december. Månadens anställde kanske inte går så bra annat än hos McDonalds. Månadens mediepräst? Mest motsägelsefull? Mysigaste mystikern? Malligaste mångsysslaren? Häftigaste heretikern?

Förresten, när jag tänker efter, det där sista fungerar nog inte. För att kunna bli heretiker måste det ju finnas NÅGOT som kyrkan håller fast vid. Tillsammans. Vi allihop. Genom gemensamt beslut som i en kyrkoordnings målsättningsparagraf, eller så…

Andra bloggar om: Heretiker, Honoris causa, Nordstjärneorden, Utmärkelser