På svamptur i skogen. Överallt mattor av trattkantareller. Somliga små och obetydliga. Andra kraftfulla och självsäkert mogna. Habegäret kämpar jag undan och plockar i lugn takt. Rensar samtidigt bort barr och mossa. Viftar bort en spindel. Gläds över allemansrätten. Svamparna är blöta av allt regnande. Inte ens där, i skogens avskildhet, lämnar tankarna på Svenska kyrkans framtid mig ifred. Jag får allt svårare att förstå bevekelsegrunderna för reformivern hos utredare och kyrkomötesombud. Vad driver dem. Vad vill de egentligen?
En kristen kyrka byggs alltid underifrån. Där det kristna livet levs. Nära altaret. Utifrån gudstjänsten. Den springer fram ur Evangeliet. Hur kan det då komma sig att Svenska kyrkan alltmer verkar vilja bygga från ett annat håll? Med administrationens perspektiv i fokus. Med beslutsapparatens organisation som främsta intresse.
Egendomlig är också tanken att de som inte vill delta ska ha mer inflytande i kyrkan än alla som faktiskt lever ett kristet liv i kyrkans gemenskap. Om dessa fick bestämma mer i kyrkan skulle kyrkan bli elitistisk, har det sagts. Kyrkfolket och prästerna ska inte ha så mycket att säga till om för då blir folkkyrkan för mycket kyrka och för lite folk. Vilken märklig idé. Vilken blodfattig kyrkoideologi.
Tänk om det är tvärt om. Att först när kyrkan tillåts vara kyrka blir den verkligt intressant. Då har den något att erbjuda. Om trossamfundet lever nära altaret. Utifrån Evangeliet. I gudstjänst.
Så tänker jag där i skogen. Långsamt fylls hinken med svamp. 10-12 liter blev det, och lite till...
