Sitter under några timmar försjunken i en låda fylld med gamla vykort. Det är inte jag som sitter i lådan och är försjunken. Nej, jag är alldeles absorberad av vykorten. Bläddrar, läser, fantiserar, ler, nickar och hummar. Vad är det då som är roligt med gamla postdistribuerade bilder? Bortsett från motiv och stämplar och frankering?
De är små tidsdokument. Fyllda med alldagliga iakttagelser och hälsningar.
Vädret. En viktig notering är vilket väder man har.
Platsen. Här och där markerars med små kryss på bildsidan. Här bor jag. Här stod vi.
Sysselsättningen. Jag badar. Besöker restauranger. Handlar. Åkte buss eller fartyg.
Ursäkterna. Många är ledsna över att de inte hört av sig tidigare. Eller svarat på brev. Att de missat någon högtisdag.
Hälsan. Jag mår bra! Eller har snuva. Hostar. Nyser.
Önskningarna. Hoppas vi ses snart. Om jag har hälsan kommer jag till jul eller påsk eller så.
Relationen. Käraste syster. Hälsa far och mor. Släkten hälsar. Vännen. Din...
Ungefär som mobilsamtal, fast i skrift och ibland gott och väl 100 år gamla.
Var är du? Jag är på bussen, I affären, På torget. På semester. Vad gör du? Badar,åker på utflykt, handlar. När kan vi ses?
