Inför beslutet i Strängnäs stiftsstyrelse där man antingen ska säga ja till 3 församlingars begäran om självständighet eller följa minsta motståndets lag (?) och göra ett storpastorat. Två synpunkter av mer filosofisk natur vill jag framföra. Men de borde ha betydelse när man tänker på framtidens kyrkliga organisation i Örebro.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.