Stiftsgemenskap låter som något väldigt fint. En gemenskap andas samhörighet, delande, något som binder människor samman inom en familj, en förening eller inom en organisation som ett stift. Men hur bevaras och förstärks en sådan gemenskap? Genom att människor inom familjen etc ses och umgås. I längden lever en sådan gemenskap stark av att man delar liv med varandra.
I Strängnäs stift fanns för länge sedan en fortbildning som genomfördes som prästkurser, oftast på stiftsgården Stjärnholm. Prästerskapet möttes alltså inte bara i kontrakt eller på prästmöten utan även inom stiftets kursverksamhet. För prästernas sammanhållning och stiftskänsla var det viktigt. Även andra kategorier av anställda hade ibland tillgång till liknande kurser. Numera är präster och diakoner ofta samlade på stiftsnivå eftersom biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för människorna inom vigningstjänsten. Sådana verkliga mötesplatser behövs också för vanligt församlingsfolk.
Stiftet ger ut en tidning som heter Portalen. Namnet tillkom när det även fanns portaler på internet (och inte bara i kyrkor). Förr erbjöd stiftet också en regelbunden sistasida i Kyrkans tidning. Den är numera puts väck. Även stiftsboken som publicerades varje år, Till Hembygden hette den, har försvunnit. Boken fungerade som en stiftskrönika över det gångna året och med rejäla nedslag här och där genom specialartiklar. På det sättet var man i stiftet ganska välinformerad om vad som hände på olika platser och i olika församlingar och pastorat. När årgångarna las till varandra gav det naturligtvis människor i stiftet kännedom en den gemensamma utvecklingen och historien. Numera är historielösheten stark eftersom dokumentationen och berättelserna sinar.
De som styr och bestämmer upplever det förmodligen inte lika starkt eftersom de regelbundet möts i olika beslutandeförsamlingar som t.ex. stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse. Visst finns det ett stiftsmöte som drar ihop människor från stiftets olika hörn, men dit kan inte alla åka... Det är viktigt att minnas att inte bara präster och diakoner eller andra anställda utgör majoriteten av de i stiftet engagerade och intresserade. Stiftet är visserligen ett eget pastoralt område men består i huvudsak av församlingar och pastorat vars medlemmar också förtjänar att få sin stiftssamhörighet underbyggd och förstärkt
Tänker man seriöst på stiftsgemenskapen i Strängnäs stift så borde den underhållas mer och på fler sätt. En enkel åtgärd vore att upprätta stiftssidan i Kyrkans tidning och att på nytt och årligen ge ut en stiftsbok. Särskilt för oss som har svårt att resa och som inte längre så enkelt kan delta i kurser och möten, men ändå är livligt intresserade av att kunna följa med i vad som händer och sker, vore det viktigt att underhålla samhörigheten i bild och skrift! Även publikationer utgör en omistlig mötesplats!
I Örebro för ett antal år sedan behövde gemenskapen församlingarna emellan stärkas. Då togs initiativ till att församlingars arbetslag besökte varandra för att dela erfarenheter. Dessutom sammanlystes några gudstjänster för att försöka uppmuntra gemenskap över församlingsgränserna. En gemensam publikation kom till, först som bilaga i Kyrkans tidning och sedan som en egen produkt. Förståelsen för varandras olikheter växte, så vitt jag vet. Även gemensam fortbildning av de förtroendevalda kom då till och bestod bland annat av besök i församlingar och med goda föredrag på programmet.
Strängnäs stift kan behöva ta tag i frågan om samhörighet i stiftet utifrån deras intresse, de som inte har möten, kurser och konferenser inom nära räckhåll. Vi är faktiskt viktiga länkar i det som ska vara en stiftsgemenskap!
