Många inlägg om sjukdom blir det. Många. Ju äldre vi blir desto fler kan förmodligen känna igen sig. De flesta av oss har något att kämpa med. Och mot. Nedan beskriver jag något av det som upptar min tid, min kraft och mitt engagemang. Imorgon börjar en hyfsat tuff vecka för mig. Inte för att det som ska ske är exceptionellt komplicerat, men det kommer att bli en aning ansträngande.
Måndag morgon ska äntligen mitt dränage i magen bytas ut. Slangarna har gjort sitt. Som överläkaren sa: det är bäst att ta ut slangen innan den blir så stel att det inte går! Tänk, där höll jag med honom. En ny fräsch och grön slang ska sättas in eftersom bukspottkörteln fortfarande läcker vätska med enzymer och annat. Slangarna använder vi för att spola håligheter i magen så att ingen infektion ska bosätta sig där. Sådana gäster undanbedes. De förra hyresgästerna vräktes efter ett halvår på sjukhus! Slangarna placeras sedan i en stomipåse eftersom det annars både kan läcka och ibland avge oönskad odör. Eftersom kontrast ska användas vid bytet blir det sedan till att bege sig direkt till dialysen.
Onsdag blir det en ganska vanlig dag. Visserligen har jag fått avsäga mig en timmes sjukgymnastik, men på eftermiddagen blir dialysen av som vanligt.
På torsdag morgon blir det besök på hudkliniken där man ska operera bort hudförändringar på panna, näsa och flint. Efteråt åker jag hem för att hänga i soffan framför TV:n. Vad annars? Orken lär inte vara särskilt god och ut vill jag inte gå med ett av plåster marmorerat huvud.
Fredag stundar dialys på nytt. Hej och hå, till gruvan nu vi gå... eller hur orden i dvärgarnas sång
ur Disneys Snövit lät?
