Den oheliga politiska alliansen inom Svenska kyrkan

Det finns en ohelig allians som aldrig låter tala om sig. Media förstår sig inte på frågorna och journalister tycker inte det är intressant. Att det handlar om grundläggande fri- och rättigheter bekommer knappast dessa så flitiga riddare, de som annars så gärna ställer sin yrkesutövning i rättvisans tjänst.

Men eftersom det nu handlar om Svenska kyrkan och tro får det vara. Möjligen har media redan köpt idén om att religion hör till den privata sfären och därför inte bör uppmärksammas så ofta. Därför låter de den oheliga alliansen hålla på. Alliansen består av några sekulära politiska partier som fortfarande i denna förmodat upplysta tidsålder anser att det är berättigat och rimligt att de ska styra ett av många trossamfund. Detta trots att kyrka och stat formellt har separerats och trots att många i partierna driver tesen att kyrka och tro tillhör den privata sfären. Ändå sitter Annie Lööfs och Stefan Löfvens partier kvar så gott som alla i kyrkans beslutande organ. I båten finns en ganska ovälkommen gäst, Jimmie Åkesson, som faktiskt hänger med mest för att partibåten fortsätter tuffa och gå. Förresten var det just genom att kravla sig i kyrkbåten som SD började etablera sig politiskt som parti!

Partiledarna för centerpartiet och socialdemokraterna vill gärna vara moderna människor som verkar för frihet och oberoende. Men de har en blind kyrklig fläck. Där låter de nästan feodala ordningar råda genom att ta plats som nomineringsgrupper i de kyrkliga valen. På alla nivåer i Svenska kyrkan sitter partiföreträdare, på många håll med oerhörd makt! Många av dem är fromma och aktiva människor, men de sitter på partimandat med förpliktelse att driva partiets intressen.

Engagemanget går tydligt endast åt ett håll. S och C har representanter i kyrkan, men sällan ser man att dessa personer representerar kyrkan i partiet. Varför inte? Partierna är ju religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. För att så gör man inte. Det vore ju att använda partiet för religiös påverkan eller propaganda. Men att i kyrkan verka för sina partiers värderingar anser man vara rätt och rimligt! Hur länge ska det fortgå?

Sekulära partier beslutar i Svenska kyrkan om trossamfundets gudstjänster, om psalmer, nattvardsböner och syndabekännelser. Partierna hävdar ofta att de företräder dem som sällan eller aldrig är aktiva i kyrkan. De påstår också att de bidrar med representativitet och ser till att kyrkan blir demokratisk. Som om den Svenska kyrkan behöver de mycket små politiska partierna för att ordna sin organisation och fatta beslut! Men om man antyder att de kyrkligt aktiva skulle styra och leda kyrkan kallas det elitistiskt. 

Partierna misstänker att en frisläppt och otämjd kyrka förmodligen skulle forma sin egen vilja, vilket förmodligen skulle gå på tok, vore galet, konservativt och fel. Särskilt S skrämmer väljare med ett utbrett och växande kvinnoprästmotstånd. Vilket ju inte är sant utan en skröna, upprepad till utmattningens gräns. Några siffror som dokumenterar denna påstådda hotbild presenterar man naturligtvis aldrig. På samma sätt skrämmer man för SD som just partipolitiken bäddat för! Ett parti vars ställning och utrymme i kyrkan är synnerligen  begränsat, särskilt på lokal nivå.    

De politiska partierna i Svenska kyrkan har grumliga resonemang som faktiskt inte duger att förklarar varför man vill ha kyrkan i koppel. Det är generande för svensk demokrati att denna sentida caesaropapism inte bara finns utan försvaras och stöds 15 år (!) efter det att kyrka och stat separerade. Caesaropapism innebar att kejsaren var högste ledare för kyrkan, ett ledarskap som gjorde kyrkans egen ledning, biskopar och kyrkomöten, underordnade. När sekulära intressen, såsom religiöst neutrala politiska partier, styr i kyrkan är det en form av caesaropapism.

Övriga partier har haft anständigheten att ta åtminstone ett första steg tillbaka, men inte S, C och SD! Hur länge ska det dröja innan S, C och SD följer efter? 

Läs också Annika Borgs artikel i Göteborgsposten om det klåfingriga S som inte släpper makten i kyrkan!!

Citat ur tidigare inlägg på stillsam:

Socialdemokraterna blev vid kyrkovalet 2013 det absolut största partiet i kyrkomötet. Och därtill det i särklass största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna! Har någon läst en enda artikel i någon enda tidning om detta faktum? Knappast. Det är ett faktum som inte ens valsegrarna vill skryta om. Det skulle ju kunna leda till protester och krav på att i en modern och sekulär stat ska inte politiska partier vara så insyltade i ett av många trossamfund.

Valresultatet kan man betrakta på många olika nivåer. Ta stiften till exempel. I stiftens styrelser sitter biskopen som självskriven ordförande. Men en förste vice ordförande och en andre brukar väljas. De flesta stiften redovisar vilka partier eller nomineringsgrupper man representerar. Så sker inte i Västerås stift eller Skara.

I Svenska kyrkans 13 stift har Arbetarpartiet Socialdemokraterna i hela 7 stift platsen som 1 vice ordförande. Borgerligt alternativ har posten i 3 stift och posk såväl som centerpartiet i ett. I Visby stift innehas platsen av en Kyrklig Samverkan.

Platserna som andre vice ordförande fördelas som följer: 4 (s), 4 (c), 2 (posk), 1 (ba). Skara och Göteborgs stift anger ingen andre vice ordförande.  

Man ska inte heller förbise att 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen på nationell nivå är Wanja Lundby-Wedin (s) och 2 vice ordförande Mats Hagelin (ba). I praktiken innebär detta att de flesta av Svenska kyrkans stiftsstyrelser och kyrkostyrelsen därtill har som sin starkaste politiska kraft Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Samma parti som innehar regeringsmakten! En olycklig och olämplig symbios för en en kristen kyrka som bör stå fri och oberoende i förhållande till den politiska makten!