Palla förbjuden frukt

Citat ur en ny predikan på ordrik

Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi

En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier

Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av

Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt

Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!

Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet

En vemodig glädje- och gemenskapsvisa

Gemenskapsvisa (text lars b stenström)
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...