Ensamheten tar sig många uttryck. Ofta kan den översättas med relationslöshet, en människa står utan närmare regelbunden kontakt med andra. Visserligen kan den ensamme vistas bland andra men känslan av utanförskap förhindrar att varaktiga vänskapsrelationer uppstår.
Känslan är att fler och fler både bor för sig själva och undviker att vara med i föreningar och folkrörelser där man lättare kan få varaktiga vänskapsrelationer. Ersättningen har ibland blivit ett flitigt uppträdande på nätet, som om det kunde ersätta möten i verkliga livet.
Gudsrelationen kan bli en varaktig relation så att vad som än händer finns det någon att vända sig till som också hyser kärlek till sin vän. Föräldrar som har givit sina barn bönens gåva vet att de alltid har en kanal till en som lyssnar och förstår. När allt går en emot och livet ter sig tomt eller rent av meningslöst - då är det en viktig livlina som ofta inte ens lämnats vidare till nästa generation.
Inte så att bön och tron på Gud ordnar upp allt. Somligt behöver man vara aktiv själv för att vara med och reda upp. Men i närheten av andra bedjare kan det finnas en chans att också vänskap ska kunna spira. En församling är en sådan plats. Andra kan knyta an till likasinnade i politiska rörelser eller i idrotts- och sportsammanhang. Eller i studiecirklar osv. Möjligheterna är många.
När ensamheten blir till mer än skygghet kan professionell hjälp behövas. Olika samtalsterapier erbjuds, fast köerna är skrämmande långa. För den som behöver hjälp nu är väntetiden outhärdlig, har jag förstått.
Vi får alla hjälpas åt att läsa av varandra så pass att vi förmår upptäcka när någon behöver en vän eller två för att våga komma ut ur sitt skal. VARJE DAG ÄR EN DAG FÖR VÄNSKAP.
