Kulturen har sina sidor. De flesta av dem alltmera lättviktiga och inriktade på underhållning och nöjen. Kalkonrullar på biografer och uslaste dussinband recenseras envetet. Och melodifestivalscirkusen sponsras med miljoner av kommunala pengar! Det är bra för kommunen. Bra för affärerna. Det sätter, som i vårt fall, "Örebro på kartan". Som om kartan saknade denna mellansvenska idyll. Har de inte gått i skolan. Hade de aldrig geografi?
Örebro, nej det vet vi inte vad ligger.
Tänk på en schlager!
Jaha?
Örebro, där får man andra chansen, det har du väl hört om!
Nej men ska jag förstå det som att Örebro fungerar som uppsamlingsheatet för alla som brände sina bästa chanser, kanske?
Förstår att det är av goda skäl detta område tillhör gnällbältet. Det sker helt enkelt för mycket dumt här. Ibland ökar pulsen på grund av allt som inte sker, trots att det borde! Vill man behålla sina sinnens balans och fulla bruk, krävs det åtskilligt med gnäll. Annars bleve man trasig och totalfrustrerad.
Mitt kulturarv är högmässan. Det ska vårdas och brukas, oavsett om kulturexperter, kommentatorer eller redaktör förstår vikten av det, eller ej. Och visst är det lite högmässans tonfall när jag läser en och annan kultursida och gång efter annan tvingas utbrista i ett högljutt lamenterande: Kyrie Eleison!
