Vilka av våra släktingar och vänner blir omskrivna efter sin död genom att någon låter formulera och publicera sin tankar om den döde? Eller gör frågan ännu vidare vilka är de personer som blir omskrivna? Finns det trender och mönster att upptäcka? Jag är övertygad. Vid läsning av en av de stora tidningsdrakarna brukar jag var morgon roa mig med att kolla vilka yrken personerna haft som fått runor efter sig. Professorer ligger mycket högt i tabellen. Kända människor och namn förekommer verkligen ofta. Det kan gälla biskopar och präster, politiker, företagsledare eller konst- och kulturutövare av olika slag. Inte särskilt överraskande egentligen...
Fler av de fantastiska människor som aldrig trängde igenom i mediarapporteringen, det s.k. bruset, borde bli uppmärksammade. Det ger mig anledning att uppmana alla dessa som ordnar skrivarkurser att de borde lägga in pass där deltagarna får skriva minnesord över någon de känt som aldrig blev, men borde ha blivit, omskriven.
Vad ska man betona? Kronologi kanske kan vara en metod där det som nämns får följa eller göra nedslag i den ordning saker hänt? Eller vad sägs om att mest betona personens egenskaper och ge små episodiska exempel. Hur balanseras yrkesliv, med intressen och olika engagemang och vad bör sägas om privat- och familjelivet? Hur mycket ska den som skriver dra in sig själv i texten? En risk kan bli att runan blir mer självbespeglande än önskvärt så ljuset inte odelat faller på den döde. Något annat man måste tänka på är vem man vill berätta för? Är det mest personens kollegor, släktingarna eller allmänheten, dvs tidningens hela läsekrets?
När en text är klar finns det frågor att ställa om hur väl det som skrivits belyser den döde personen. hennes/hans liv och gärning? Eller blev fokus någon bestämd fas eller period, en särskild insats, som extra mycket borde ihågkommas och uppmärksammas. Blev texten koncentrerad och precis, blev den pratig och rörig? Blev den något personen själv kunde ha nickat instämmande till? Dolde den svårigheter och tillkortakommanden eller blev den alltför avslöjande och närgången..?
Här ett exempel på en muntlig framställning. Idag vid en minnesstund för familj och släkt efter begravningen av min äldre bror Olle sa jag ungefär följande:
Storebror Olle Stenström fick dryga 78 år på jorden. Och vilket liv han fick. Var och en av oss har naturligtvis sin egen bild beroende på relation och egna upplevelser. Här får ni en glimt av min bild av storebror Olle. Pelle, den yngre, och jag såg upp till honom och beundrade hans mod, våghalsighet och förmågor.
I familjen var vi tre bröder betraktade som bångstyriga rustibussar. Senare inkluderades Wayne, vår amerikanske utbytesstudent, i brödragänget. Olle spelade tidigt piano och ägnade sig åt ström, radio och teknik i sin egen verkstad, Pelle spelade fiol och målade så småningom, jag satt mest i ett hörn och läste böcker. Vi hade oftast roligt ihop eftersom vi inte konkurrerade om samma intressen. Fast vilda var vi allihop, enskilt och tillsammans. Det finns en bild från Östergarn med två snögubbar, Olle och jag, samt en kusin, Rolf, utan en snöflinga på sina prydliga kläder.
Olle var inte den mest atletiska person man kan tänka sig. Jag tror det var i realskolan han skulle hoppa över en plint och lyckades landa på axeln och bröt allt möjligt. Lång konvalescens blev det. Som barn och ung var han otroligt äventyrlig av sig. Det klättrades på ruiner, ringmurar och kalkstensbranter, han seglade som sjöscout och kröp under hus. Och han fick hjälpa pappa att bygga sommarstugan på Högklint redan som liten.
LM Ericsson och Luftfartsverket fick del av hans ingenjörsförmågor. För Luftfartsverket blev det en hel del utlandsresor. Han var med och planerade radarsystem för säkra inflygningar. Ja, resor var för övrigt något han gillade. Redan tidigt med mamma Igge och pappa Bertil fick han åka på semester utomlands. Som vuxen fortsatte han att resa till stor förnöjelse. Ibland blev det äventyrligt, så pass att han en gång på Sri Lanka höll på att svepas med av tsunamins vågsvall inne i en hotellfoajé. Och bestämd var han, till den grad att han nästan totalvägrade att bo på hotell när det fanns en Bed and breakfast inom en halv mils avstånd.
Inte vet jag hur roligt Olle tyckte det var att fungera som hela släktens fixar-Nisse. Kom han på besök plockades trasiga brödrostar eller risiga radioapparater fram för att han skulle ”titta” på dem. Till en början såg han på grejerna lagom intresserad, men efter en stund kopplade han på universal- och problemlösarsnillet och kunde ägna hur mycket tid som helst åt att få elektroniken att fungera igen! Han satt inte bara bekvämt vid ett bord, krävdes det för att lösa problemet låg han på golvet, kröp under bord eller klättrade på stegar. På närmsta loppis kunde han hitta något förbrukat som gick att laga och sälja dyrt. Oj, så klurigt duktig och kompetent han var.
Som de flesta av oss var Olle komplex och mångsidig. Han kunde samtidigt vara väldigt sparsam och oerhört generös. Han kunde vara otålig, uthållig och tålmodig. Han kunde vara finurlig, rolig och ibland tråkig, han tappade ork och lust. Så är det att vara människa. Lägg därtill hans omtanke om andra, hans värme och en aning gotländsk tillbakadragenhet.
Hans sista månader blev svåra. Nu slipper han att lida. Vi både sörjer och känner lättnad över att han till sist fick somna in i lugn och ro. Så vi saknar honom! Vilket tomrum Olle lämnar efter sig...
Mitt i sorgen bor ett hopp. Som en vers i psalmboken formulerar det:
När jag når de mörka vattnen
över dem skall färdas ut,
räds jag ej. På andra sidan
finns en värld av sång och ljus.
Där skall lovsång, där skall lovsång
stiga stark som havets brus… (298:3)
