Så besvärligt med ett dike
fyllt med präktig idealism
där man inte vidkänns egna brister
däremot ser man den goda viljan som det verkliga
Synden finns inte, ondskan är en chimär
I välfärden låtsas till och med politiska partier
att människan är god
Det är den nya bekännelsen
Trots att man vill minnas nazismens
(och möjligen kommunismens) offer
har man ingen bra förklaring till människors ondska
Förra seklets förfärliga folkmord
skulle de bara ha berott på
en förvirring, en sjuka
Kan ondskan verkligen förstås
med hjälp av sjukskrivning
och tillfällig sinnesförvirring?
Övertron på den egna godheten och präktigheten
(vi som gör så gott vi kan
är väl inga syndare)
kan kanske förklara hur det kommer sig
att så få i vårt land, i vår kultur, i denna tid
blir gripna av och påverkade av Jesus
Denna ideologiska blindhet
hindrar människor från att se
behovet av nåd, frälsning
och syndernas förlåtelse
Utdrag ur predikan på Nyårsdagen
Kan läsas på ordrik
