Det går inte en dag utan att jag funderar över synen på mångfald inom Svenska kyrkan. Ideologiskt tillhör det basvärderingarna inom kyrkan. Man SKA vara för mångfald. Det är berikande när vi kompletterar och ger våra olika bidrag till helheten. Den försonade mångfalden blir till ett allmänt och positivt omfattat koncept. På idéplanet.
Ser man på predikoturerna i det avlånga landet bekräftas bilden av en mångfald. Mera brokigt än försonat visserligen. Men gudstjänster och sammankomster av de mest skilda slag paraderas i de lakoniskt kortfattade annonserna inför Midfastosöndagen. Och det handlar bara om församlingars huvudgudstjänster, här några axplock ur Nerikes Allehanda: Gudstjänst och musik i fastetid. Gudstjänst. Temamässa, Gudstjänst för stora och små, Grannskapsgudstjänst, Mässa, Högmässa, Gudstjänst med små och stora, Högmässa, Högmässa, Mässa, Sammanlyst gudstjänst med små och stora, Sinnesmässa - en mässa på både teckenspråk och svenska för alla sinnen, Söndagsmässa och några Högmässor därtill.
Diskussionen om vägvalet för kyrkans framtida gudstjänstliv borde väl ha föregått handboksförslaget? Det som enligt Kyrkans tidning nu ska skjutas upp till 2017. Mitt intryck är att man på en och samma gång velat trycka tillbaka denna mångfaldens flod av huvudgudstjänster för att få ett mindre antal varianter. Igenkänning och sammanhållen identitet skulle ett motiv kunna vara. Men det har även funnits drag av att friheten borde öka. Det gör den kanske om man här och där i ordningarna inför ett antal nya varianter och alternativ. Som dessutom mera fjärmar Svenska kyrkans gudstjänst från de stora kyrkornas traditioner och överbetonar vår särart. Det är som hörde man någon mumla: kan själva!
Hur blir det då för oss i Svenska kyrkan? Vill vi se det LIMA-dokumentet talade om? Nattvardsfirandet har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med varje lokalt nattvardsfirande. När en lokal kyrka gör anspråk på att vara en manifestation av hela kyrkan, tillser den också att dess eget liv organiseras på ett sådant sätt, att den tar andra kyrkors intressen och angelägenheter på allvar. (D19)
Kyrkans katolicitet är vad det handlar om. Då förvånar det så att man inte mera lagt sig vinn om att ge utrymme för den rika liturgin med möjlighet att ösa ur den Kristi kyrkas rika och gemensamma liturgiska skattkammare. I vårt sammanhang något som skulle bejaka Svenska kyrkans uppgift som brokyrka och understryka vår samhörighet med den världsvida kyrkan. Märkligt nog tycks detta att hålla fast vid vårt katolska arv inte räknas som ett bidrag med plats inom begreppet mångfald.
