Så här minns jag min barndom under 50-talet. Snö överallt. Ylletröja och vantar. Ibland en vinterjacka. En mössa som blev för varm och fick åka av. En blöt kalufs (frisyr eller hårsvall). Bus och upptåg med snöbollar.
Som julkort är det lite uppkäftigt. Akta dig! Jag siktar på dig med mina hårda snöbollar. I själva verket skulle jag aldrig kasta på familjens vänner eller främlingar. Syskon och lekkamrater var en annan sak.
Pojken står mitt i bilden med varsin ståtlig snötäckt gran på ömse sidor i bakgrunden. Grantopparna pekar mot ovan, inte olikt kyrktornens spiror. Himlen är ljusblå och motivet så ljust att solen nog skiner.
Ibland fick vi åka till kusinerna i Katthammarsvik i familjens Ford Anglia. Där kunde an inte ha oss inomhus, så stökiga lär vi bröder ha varit. En liten stund efter barnsläppet var vi täckta i snö från topp till tå. Vi ser ut som om vi varit nedgrävda i snödrivorna. En kusin stod prydligt ren vid sidan om, utan en snöflinga på sig. Att de stod ut med oss...
Vill man hitta en livåskådningsmässig koppling till detta ack så oskyldiga kort går det med viss ansträngning. Under vintern kanske man kunde säga: den som är utan synd kastar första snöbollen. Ynglingen har tänkt att han klarar sig och har laddat upp med ett vapenförråd av färdigrullade snöbollar. Men den som tänker efter vet sig aldrig helt vara utan skuld. Detta talesätt har sitt ursprung i Bibeln när någon skulle stenas och Jesus hindrar det med sina ord. Den som är utan synd kan spränga eller skjuta i svenska förorter? Allt sådant borde tystna inför insikten om att skuld drabbar oss alla, visserligen i olika styrkor, men i alla fall borde tanken få oss att hejda all eskalering av våld och förtryck.
