I kristider är det lättare att förstår ropen på förbarmande. I Nya Testamentet är det enskilda personer som ropar att Herren ska förbarma sig. Deras utsatthet är ställd bortom alla tvivel. I välfärden där många har vad de behöver finns ändå utrymme för ropen Kyrie eleison! Ur sjukdom, maktlöshet eller annan nöd kommer längtan efter att Någon eller Något ska förbarma sig. Då, när man förlorat kontrollen över sitt eget öde, vill man bli hörd, sedd, förstådd. Man behöver hjälp och bistånd.
När virusvinden sveper över länder kommer ropen om förbarmande att stiga ur ovana hjärtan och strupar som inte ens visste att sådant kunde hända just dem. Då kan de gamla liturgierna i sin brist på publikfrieri, men med allvarlig uppriktighet och erfarenhet, att kunna tolka och uttrycka både tro och längtan. Den som blir tydlig när allt annat vacklar.
Då ropar jag, då ropar vi, för oss själva och andra: Herre, förbarma dig! Kriste, förbarma dig! Herre, förbarma dig!
