Ämnet framför andra som genom åren tvingat mig att skriva, resonera och argumentera har att göra med kyrka och partipolitik. Söker jag bland mina blogginlägg på ämnet partipolitik i Svenska kyrkan sorteras det fram en hel massa inlägg. Rubrikerna kan lyda: Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan, Nej till partipolitik, Så skall ert tal vara osv.
Söker jag på Kyrka och politik dyker en rad ytterligare artiklar upp: Skilj kyrkan och partipolitiken, När allianserna tynar, Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!, Illusionen om den opolitiska kyrkan Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?
Den sista rubrikens vidhängande artikel, från 16 februari 2017, borde kanske dammas av och publiceras på nytt? Ja, inte vet jag. Här kommer den i alla fall med små redaktionella förändringar:
Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?
På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade just den frågan. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.
Frågan lydde: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?
För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Den förutsätter att enda sätet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med och ska bestämma. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.
De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är att inga sekulära organisationer och definitivt inte några politiska partier har formellt inflytande över kyrkors beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel på politikens makt över kyrkors organisationer och liv. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?
Ta till exempel det sekulära inflytandet från partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Läs bara de politiska partiernas program och tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? En både viktig och avslöjande fråga! Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.
Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar, att partipolitik och kyrka inte hör samman, och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva, och format egna grupper som t. ex liberaler i Svenska kyrkan, Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är krafterna som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att många även inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då naturligtvis på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!
Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma kyrkligt aktiva partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Vilket kan uttolkas ungefär som att kyrka och samhälle inte hör ihop. Man kan undra varför denna angelägenhet, kyrkan, i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.
Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen?
