Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade den fråga som han var intresserad av: finns det en motsättning mellan en demokratisk kyrka och en evangeliserande och missionerande kyrka? Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är att de trossamfunden har inga sekulära organisationer och definitivt inte politiska partier formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Bara läs de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva. Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är de som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att fler inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket verkar innebära att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Man kan undra varför denna angelägenhet i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen?